Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Det nya citadellet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag trodde .... jag visste icke ....»
»Hvad är det, som du trodde, och hvad visste
du icke?»
»Nådige herre, jag kunde aldrig föreställa mig,
att fienden kunde drista sig framtränga ända hit.»
»En klen ursäkt! Bör icke en befälhafvare vaka
och vara redo, äfven när han icke väntar angrepp?
När har det varit sed, att fienden i förväg genom
budskap förkunnar sin ankomst och lägger sina
planer i ljuset? Emellertid har jag beslutat, att du
från och med denna stund är förnedrad till gemen
soldat, detta dig sjelf till straff och andra till
varnagel. Du lärer aldrig mera få föra något befäl i
min krigshär.»
Uslingen knäföll och bad om nåd, men konungen
var åtminstone för ögonblicket obeveklig.
»Bort ur min åsyn! Fören bort honom, efter
han icke sjelfmant vill befria mig från plågan att
se honom!»
Nu insåg han, att böner icke skulle uträtta
någonting, och skamflat smög han sig undan, så
att ingen behöfde verkställa den af konungen gifna
befallningen.
Emellertid blickade konungen omkring sig och,
då hans öga träffade mig, ropade han:
»Flink!»
Naturligtvis dröjde jag icke att framträda.
Konungen betraktade mig med ett leende, i
hvilket låg någonting så mildt och vänligt, att jag
kände mig rörd. Få menniskor hafva egt Gustaf
Adolfs förmåga att i sin blick inlägga verklig
godhet, men jag har alltid tänkt, att detta hade sin
orsak deri, att konungens hjerta var i grund och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
