Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. En äfventyrlig färd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken stannade i dörrhålet och sade, i det han
vinkade med handen:
»Kommen! Denna gång leder ned till floden
och har fordom i ofredstid varit begagnad af de
mägtige borgherrarne i detta slott. Skynden!
Ingen tid är att förlora!»
Jag insåg, att det klokaste, vi kunde göra, vore
att lyda denne man, och då jag dessutom ansåg
mig kunna lita på hans ärlighet, så gaf jag mina
knektar befallning att följa med och hvardera leda
sin häst vid handen. Sjelf fattade jag med ena
handen tyglarne till min egen och till Auroras
häst och uppmanade henne i höfviska ordalag att
jemte tjenarinnan, som oupphörligen jemrade sig,
vara oss följaktig.
Hon stälde sig vid min sida och fattade min
hand, sägande:
»Jag följer eder och viker icke från eder sida,
vare sig vi gå till lif eller död.»
Snart befunno vi oss alla i den ganska
rymliga och höga gången. Den munkklädde mannen
tillslöt dörren bakom oss och stälde sig sedan i
spetsen för tåget.
Det var förenadt med en underlig känsla att i
det djupaste mörker leda denna unga flicka vid
handen. Om det var af rädsla eller någonting
annat, det vet jag icke, men upprepade gånger tryckte
hon min hand på ett sätt, som satte mitt blod i
ett snabbare omlopp och nästan föranledde mig att
förgäta, huru omöjligt det vore, att mina drömmar
om hennes egande någonsin skulle kunna gå i
fullbordan. Det långa afståndet mellan den fattige
fänrik Flink och den rika, af alla firade Aurora
Strahl syntes mig i denna stund icke vara så stort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
