Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Framför Ingolstadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blicka hvarandra i anletet och med ett leende af
skadefröjd yttrade han:
»Det var således skrifvet i ödets bok, att ditt
lif skulle till slut komma att ligga i min hand.
Föga tänkte du dig väl detta?»
»Sannt, men det finnes en annan sak, i hvilken
jag dock icke har misstagit mig och aldrig kan
misstaga mig.»
»Det lyster mig att höra!»
»Och du skall få veta det. Jo, ser du, i den
saken kan jag icke taga fel, att ibland alla uslingar
på jorden är du den allra uslaste, och att om
någon menniska är värd att hänga, så är det du.»
»Du vågar håna mig?»
»Håna dig? Nej, visst icke! Hvad jag nu
sade, är det aldra bästa, som någon kan yttra om
en menniska med din karakter, eller rättare din
fullkomliga brist på allt, som har den aflägsnaste
likhet med karakter. Om jag berömde dig — det
skulle vara det grymmaste hån, ty du eger i hela
din usla kropp och i din ännu simplare själ icke
ens en enda smula af något slags förtjenst eller
någonting, som förtjenar annat än tadel och —
ett rep.»
»Gå på! Fortsätt!»
»Nej, jag har ingenting mera att säga dig.»
»Åh, nu är du alltför blygsam. Skulle ditt
förråd af qvickheter nu vara slut? Åh, för f—n,
kanske utsigten till bål och lågor har förlamat din
tunga?»
Jag svarade icke, utan blickade på mina rosor
och liljor med samma envishet, som om det gamla
skåpet hade uppenbarat för mig någon härlig syn
eller som om jag derifrån hade väntat mig någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
