Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Framför Ingolstadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Och du vanhedrar den drägt, du tillegnat dig.
Om äfven min evangeliska tro har lärt mig att
akta munkväsendet för ett menniskopåfund i den
listige själafiendens hand, så borde likväl du, som
är katholik, anse det heligt. Det är uselt att
begagna det till en täckmantel för dina nedrigheter
och din lastbarhet.»
»Jag ger f—n alla enfaldiga skrupler, det lärer
du sjelf nogsamt få erfara. Jag borde naturligtvis
nu släppa dig lös, fägna dig med mat och dryck
och sända dig hem igen till de dina, för att nästa
dag åter finna dig korsa min väg. Detta vore
naturligtvis enligt din åsigt kristligt handladt. Men,
så visst som .... skall du i morgon brännas och
ingen magt på jorden kan rycka dig ur dödens
käftar.»
»Gud är stor och du är allenast en obetydlig
mask i stoftet.»
Den hädelse, med hvilken han besvarade dessa
mina ord, var så ohygglig, att jag icke förmår
nedskrifva den.
Det föreföll mig såsom ett tecken till, att min
förtröstan på Gud icke skulle komma på skam, då
jag, i det ögonblick han reste sig upp för att
uttala sina hädande ord, såg en knif nedfalla från
hans barm och ljudlöst glida ned bland halmen på
golfvet. Hvad behöfde jag nu rosor och liljor till
förströelse? Denna knif skulle gifva tillräcklig
sysselsättning åt mina tankar och måhända bereda
mig en efterlängtad utväg till räddning.
Emellertid låtsade jag mig icke hafva märkt
denna för mig lyckliga omständighet, på det jag
icke skulle väcka hans misstankar och onödigtvis
blifva en orsak till upptäckande af den förlust, han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
