Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Jag återfinner Aurora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hvad sägen I?» utbrast jag förvånad.
»En käring — gammal — skröplig — nyss — här!»
Detta sätt att begagna en lakonisk korthet föreföll
mig mera obegripligt, än nyss hustruns ändlösa
ordsvall. Så mycket trodde jag mig dock förstå,
att någon hade sökt mig och att denne »någon»
varit ett ålderstiget fruntimmer. Jag sporde derför:
»Hvad ville hon?»
»Herre! — hon frågade.»
»Nå, hvad frågade hon efter. Tala begripligt,
karl!»
»Hon frågade — blott en sak.»
»Herr fänrik», utbrast gumman, som hela tiden
synbarligen brunnit af begär att få fullständiggöra sin
hedervärde makes »militäriskt korta» underrättelser.
»Herr fänrik, min man är ett äkta nöt, det
har jag alltid sagt och det sade också min gamla
mor, som saligen afsomnade för ....»
Bagaren lät sin hustru icke hinna längre, innan
äfven han inföll, så att båda talade på en gång,
och det var med knapp nöd, som jag kunde
begripa, att en äldre qvinna sökt mig och nödvändigt
velat träffa mig, att qvinnan talat osammanhängande
ord om en olycka, som hade timat, och att
namnet Aurora flera gånger hade sväfvat på
hennes läppar.
I detta ögonblick erinrade jag mig den gamla
qvinnan, till hvilken jag hade vårdslöst kastat ett
mynt. Hvad som förvånade mig, var att jag icke
genast hade i denna igenkänt Auroras tjenarinna.
Nu fans det blott en svag förhoppning att kunna
träffa henne.
Jag störtade brådskande ut ur kammaren,
lemnande åt de båda makarne att sjelfve afgöra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
