- Project Runeberg -  Fänrik Flinks minnen : Scener ur 30-åriga kriget /
404

(1881) [MARC] Author: Ragnar Pihlstrand
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Ett ströftåg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Man måste medgifva, att jag i denna stund
befann mig i en särdeles brydsam ställning. Mitt
hjerta ville, att jag utan ett ögonblicks dröjsmål
skulle skynda till min bruds räddning ur min
dödsfiendes fräcka händer, men derbakom stod min pligt
såsom tjenare hos konungen — den kalla, obevekliga
pligten, hvilken bjöd mig att sätta konungens
befallning framför hjertats rop. Dock tvekade jag
icke länge, utan beslöt att först uträtta konungens
ärende, men detta beslut kostade mig en grym
sveda i hjertat. Kunde jag väl såsom ärlig man
och pligttrogen krigare svika den konung, hvars
fana jag svurit trohet? Dessutom anbefalde jag
Aurora i den milde Gudens nådiga beskärm och
utgången visade, att jag icke gjorde detta förgäfves.

Jag gaf Heinrich befallning att qvarblifva i
lägret till min återkomst och sade honom, att om
jag icke vore trupperna följaktig, när de återvände
från ströftåget, hade jag säkert omkommit och då
skulle han berätta allt för konungen och anhålla
om dennes hjelp till Auroras befrielse.

Derefter återvände jag till medelpunkten af
lägret, hvarest jag fann mina femhundra ryttare
färdiga till aftåg. Oaktadt min bedröfvelse kände
jag mig dock ganska glad, då jag helsades af detta
rop ur femhundra munnar:

»Lefve fänrik Flink!»

Jag tackade dem med några hjertliga ord för
denna hyllning, hvarefter jag steg till häst och
satte mig i spetsen för den långa ryttareraden.

Snart hade vi lemnat lägret bakom oss, och
som det var mörkt, sluppo vi äfven förbi fiendernes
förskansningar, utan att blifva oroade.

Visserligen kände jag icke med visshet, från

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:36:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/prflink/0404.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free