Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Ett ströftåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilket håll den af Wallenstein väntade transporten
skulle komma, men jag förmodade icke utan
skäl, att den nalkades från den af svenskarne minst
oroade delen af landet, och jag stälde derför kosan
utan tvekan österut från Nürnberg.
Raskt färdades vi framåt under ett par timmars
tid. Då måste vi slutligen låta hästarne under en
stund fortsätta vägen i gående, för att andas ut
och samla krafter till nya ansträngningar. Jag var
ganska illa till mods och hade gerna sett, om någon
af mina hussar hade med någon sång eller
åtminstone med något godt skämt velat skingra mina
dystra tankar. Då varseblef jag bland mitt folk
en viss Trogen, hvilken jag kände såsom en god
sångare och efter hvilken jag förut i dessa
berättelser anfört en sång. Hvad var då naturligare,
än att jag vände mig till honom med uppmaning
att låta mig höra något?
»Strax», svarade han och uppstämde utan dröjsmål
denna visa, sedan han först tillkännagifvit, att
den var af hans egen fatebur och att han önskade
öfverseende med hvad han kallade »dess stora brister».
Det var engång i ofredstid,
Som Petter skulle ut
Att öfva stridens ädla id
Och lukta rök af krut.
Och Petter hade långa ben,
Tog steg och sprang som sju.
Reträtten var hans bäste vän
Och är väl det ännu.
En gång han kom till Leipzigstadt.
Der Elsterfloden far,
Och Petter svor allt vid sin hatt:
»Nu skall jag vara karl.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
