Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. En eröfrad borg och en återfunnen brud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då hon icke bland de vreda vågorna kan finna
någonting tryggare.
Då jag märkte, att solen började närma sig
horisonten och att icke lång tid återstode innan
aftonen, väckte jag mina ryttare och sände
ofördröjligen en af dem nedför berget att se till
hästarne och sörja för deras behof. Vatten och gräs
funnos i grottans närhet.
Nu föll mig en tanke in, hvilken gaf sig
uttryck genom denna fråga:
»Min käre Trogen, hvar har du din egen häst?
Du har ju färdats i Ulrik Apfelbaums spår ridande,
men jag har icke sett din gångare?»
»Herre», svarade denne, märkten I icke, att
min häst redan förut stod inqvarterad i samma
grotta, som jag anvisade till plats åt edra?»
»Nej, i sanning! Det undgick min
uppmärksamhet.»
»Så är likväl förhållandet. Min gångare har
stått der alltsedan jag anlände hit till orten och
äfven jag sjelf har i denna grotta tillbringat de få
stunder, som jag unnat mig att sofva.»
»Nå», sade jag, »det är mitt hopp, att vi
härnäst skola få sofva under borgens tak och att äfven
våra hästar snart skola der få en fristad.»
»Det hoppas äfven jag, herre!»
»Ser du, jag har öfverlagt många ting och tänkt
många nyttiga tankar, medan I hafven hvilat. Min
visshet att snart vara herre öfver denna borg och
att, innan nästa natt är förliden, hafva befriat min
trolofvade brud ur den föregifne munkens armar,
har nu vuxit betydligt i styrka.»
»Nå, herre, ingen kan mera glädja sig deröfver,
än jag. Dock skulle det vara mig kärt, om I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
