Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
»Ser du icke, fånge, att jag har magt att dräpa dig?»
»Gud skall icke gifva dig den magten,» genmälde den
lugue och sansade fången, »och om du i detta ögonblick
tror dig ega den, så skall Gud taga den ifrån dig, du an-
förare för rånare och upprorsmän.»
»Ve dig, djerfve, som hädar den, hvilkeu Herren har
utsett till sitt plågoris öfver de onde i verlden och till en
furste öfver de rättfärdige.»
»Menar du, att du är utsedd till detta, niding?»
Den lugna frågan kom Dackes raseri att flöda öfver.
Han rusade upp ocli bort till fången, men i hettan och
brådskan glömde han att medtaga svärdet, hvarför han ieke
hade något annat medel till fångens misshandlande än sina
händer, men dessa använde han också på det flitigaste. Han
grep Arvid i håret, ryckte och slet i lians hufvud, som om
han hade ämnat draga hufvudsvålen af hans hjessa, samt
frigjorde emellanåt en af händerna från håret, blott för att
kunna med sina naglar klösa den värnlöse fångens ansigte.
Aldrig har en menniska mera liknat ett vilddjur, än Nils
Dacke i denna stund. Under det att hans händer miss-
handlade hans bundne fiende, utstötte han de gräsligaste
tjut — ett oredigt kaos af tjut, ur livilket endast ett och
annat begripligt ord sköt upp såsom en ö i oceanen. Först
och främst kunde man tydligt urskilja en mängd eder och
förbannelser, som vi utbedja oss att slippa upprepa, men
derjemte hördes dessa vanvettiga ord:
»Dö under mina händer... hjertat ur kroppen på dig
... dina inelfvor åt vilddjuren ... jag konung ... Christina,
min brud . . . steka dina ögon ...»
Nils Dacke var hemsk både att Se och höra och han
fortfor länge att rasa på samma sätt. Slutligen, när han
hade uttömt sina krafter och raseriet måhända hade
lagt sig något, gick han åter bort och satte sig på
bänken, men fången, som hade lidit all denna misshandel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
