Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13G
att haus förmåga i fråga om att springa icke var föraktlig.
Jou Puckel deremot var såsom alla puckelryggiga menni-
skor trångbröstad och hade derför icke så lätt att deltaga
i en kapplöpning. ’Följden blef nu, att Hans med hvarje
språng vann betydligt på Jon, och det var att hoppas, att
trädgårdsdrängen slutligen skulle gripa f. d. klosterdrängen.
Tvärt emot all förmodan uppnådde dock Jon Puckel sin
häst, redan innan Hans uppnådde trädgårdsporten. Inom
ett ögonblick var repet, som band hästen, afskuret — att
lösa upp knuteu, dertill liade han icke tid — och i nästa
Ögonblick satt han i sin sadel och kunde skratta åt Hans,
som i detsamma kom fram i porten, svettig och varm af
ansträngning.
Puckel försummade icke tillfallet att göra en ful gri-
mas, innan han red bort. Han var, som vi förut hafva sett,
stundom temligen pojkaktig och i full öfverensstämmelse
med denna sin egenskap förde han nu handen upp till sitt
ansigtes framstående medelpunkt och åstadkom på detta sätt
en förlängning af näsan, hvilket måste anses såsom en stor
ohöflighet, isynnerhet som han i dag såg. Hans för första
gången och icke kunde, åberopa en lång och intiin bekant-
skap såsom ursäkt för sin förtroliga näsvishet. Men det
härigenom förorsakade dröjsmålet blef Jon Puckels fördert’.
När Hans såg, att den putslustige lille mannen var
nära att undfly honom, tog han sin tillflykt till list. Han
tänkte, att om puckelryggen flytt, när han hörde talas om
gårdens herre, så torde hans ärende hafva gält någon annan
än herr Gudmund och • då efter all sannolikhet ingen annan
än jungfrun. Derför ansåg han det vara skäl att försöka
med jungfru Slättes namn locka till sig det vildbråd, som
flydde för herr Gudmunds.
»Vänta då, karl!» ropade han. »Begriper du icke, att
det är den ädla jungfru Slätte, som låter kalla dig?»
Det var de pojkaktiga experimenternas skuld beträffande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
