Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
Leinnande åt sin fånge att efter behag försöka fram-
stöta sina svordomar mellan grässtrana, som uppfylde hans
mun, smög Hans sig några steg längre fram i skogen och
knäböjde bakom en björkbuske, hvars löf just hade börjat
att springa ut. Stödjande sin bössa mot en af buskens
grenar, sigtade han på Måns i Bockaboda och tryckte af.
Den brinnande luntan doppade sig i fängkrutet, som fräste
likt en arg katt. En väldig knall hördes och Måns i Bocka-
boda hade slutat sin bana i den jordiska jemmerdalen.
Matts i Gitterås bief en smula häpen, men som han
var en oförfärad karl, fattade han snart mod och drog sitt
svärd samt trätigde sin ännu dolde fiende allt närmare, så
att Hans icke hade tid att ladda sin bössa på nytt, utan
måste förlita sig på de andra vapnen — ’ svärdet och knif-
ven. Den redan vunna framgången förökade hans mod.
Han afvaktade lugnt det ögonblick, då hans fiende var på
tre alnars afstånd, ocli rusade då fram, uppgifvande ett högt
rop. Hans svingade svärd skulle hafva klufvit röfvarens
hufvud, om icke denne hade i sista ögonblicket ansett det
vara rådligast att fly.
Det, som dref Matts i Gitterås på flykten, var emeller-
tid icke ensamt Hans eller hans svärd, ty vår hederlige träd-
gårdsdräng erhöll en oväntad hjelp från ingen annan än —
Jon Puckel. Just då Hans rusade fram mot sin framsmy-
gande fiende, lyckades det nämligen för klosterdrängen att
med ansträngande af tunga, tänder och den luft, han egde
i lungorna, utstöta det i hans mun instoppade gräset och
lian hade icke väl blifvit befriad derifrån, förrän lian
lät höra ett vrålande, som om han hade befunnit sig upp-
lagd på ett städ och bearbetats af en smed med hans stör-
sta slägga. Detta skedde samtidigt med att Hans uppgaf
sitt stridsrop och sprang fram mot sin fiende. Matts i Git-
terås, som tog äfven Jons rop för att vara ett härskri och
som af det nu inbrutna mörkret hindrades att se någonting,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
