Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Du skall aldrig svärja vid onda magter, min son»,
svarade patern lugnt, »ty Gud allena och jungfrun och hel-
gonen tillkommer äran.»
»Nä, jag svär vid allt hvad du vill, munk, och bedy-
rar, att om du talar sanning, om Christina icke ens af detta
kan förmås att blifva min brud, skall du få se Arvid Nils-
sons blod flyta, och sedan drager jag ut och tager henne
med mitt goda svärd.»
»Ingen kan klandra dig, om du detta gör, min son.»
Dagen förflöt som de föregående. Af Jon Puckel
syntes icke något spår. Arvids Iif tycktes kunna betalas
med en örtug, ty det var icke sannolikt, att den vilde upp-
rorsmannen skulle skona honom, då han visste eller, rättare
sagdt, trodde sig veta, att Arvid hade vunnit Christinas
kärlek och skulle, så länge han lefde, vara ett hinder föl-
en förening mellan henne och Dacke sjelf. Den egenkäre
kunde icke föreställa sig, att Christina skulle kunna undgå
att älska honom, om blott Arvid vore död, och derför måste
han dö — det var just hvad Dacke under denna dagens
lopp sade sig tusende och åter tusende gånger.
Men hvad gjorde Hans och hvar var han? Skulle han
komma försent. Vi vilja uppsöka honom och se till hvad
han företog, sig, ty att han icke var overksam, såvida han
var fri, det kan man anse som en af sig sjelf gifven sak.
I skogen nedanför Dackehall sträfvade i skymningen
en ensam man framåt på obanad stig. Men nej -— ensam
var han icke, ehuru det väl kunde synas så. Han bar
nämligen på sin rygg en börda, som vid närmare påseende
skulle hafva befunnits vara en menniska, men en till hän-
der och fotter bunden menniska, hvilken dessutom hade en
duk virad några slag kring hufvudet, så att mun och näsa
voro dolda.
Mannen, som gick, var den förträfflige Hans, och men-
niskan, som blef buren, var Jon Puckel, den af Nils Dacke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
