Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
»Kom, mm son!» sade han. »De våra Ily pâ alla
Ställen. Din undergång är gifven, om du dröjer. Se, huru
den der ynglingen, som fordom var din fånge, bemödar sig
att komma dig pä svärdsläugd nära. Jag har med mina
egna ögon sett, huru han nedlagt nio af våra män för att
hinna dig. Kom, eljest är du förlorad. Kom, ty kyrkan
behöfver dig.»
Nils Dacke blef nu först varse Arvid och upptändes
vid hans åsyn af ett fruktansvärdt raseri.
»Nej, munk», ropade han, »jag lemnar icke platsen,
förr än jkg gifvit den mannen banesåret.»
Pater Göran försökte icke, att öfvertala en person, om
hvilken han redan länge hade den erfarenheten, att han
icke kunde öfvertalas, när han var stadd i raseri. För
kyrkans skull måste han dock föras bort, och patern, hvars
list var outtömlig, hittade genast ett godt råd. Han lös-
gjorde det rep, som var knutet kring hans kapa, och snodde
det med stor skicklighet kring Nils Daekes armar, sä att
denne icke kunde draga sitt svärd. Derpå fattade munken
tygeln till Dackes häst, tvingade djuret att lemna sin plats
i strideu och — ett ögonblick senare sprängde pater Göran
och Nils Dacke bort frän Kalmar, den senare dock mera
lik en fånge, än en härförare.
Arvid hade emellertid vexlat flitiga hugg med den enda
fiende, som, efter nedgörandet af de nio, skiljde honom från
upprorsmakaren. Det var en hård strid, ty bonden var
både stark och öfvad i svärdets bruk. Slutligen föll bon-
den och Arvid kunde tränga fram, till Daeke, men då —
drogs denne ur stridshvimlet af den listige klosterbrodren.
Arvid ville förfölja, men det vildå stridstumultet vältrade
en våg i vägen för honom. Minst tjugo ryttare, vänner
och fiender om hvarandra, hindrade honom att framtränga.
Han hade kämpat förgäfves.
Dock icke helt och hållet förgäfves, ty han hade gan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
