- Project Runeberg -  Nils Dacke /
227

(1884) Author: Ragnar Pihlstrand
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

227
stand frän Dackes lägerplats. Skyndsamt ilade han nu till
sin jerngrä springare, som mottog honom med en välkomst-
guäggning. Det var blott en minuts verk att sadla och
betsla honom, kasta sig upp och spränga bort från platsen.
Följande en liten och, som det tycktes, föga begagnad skogs-
väg aflägsnade han sig snabbt frän sina farlige fiender.
Det dröjde icke länge, innan de tio stigmän, som hade
af Dacke blifvit sände till lians förföljande, kommo in i
skogen och sökte sina hästar, men. funno dem vara borta.
Det blef ett springande och ett sökande utan all ända.
Männen skingrade sig, för att med större snabbhet kunna
genomsöka skogen. Då kom af en tillfällighet en af dem
just till den plats, der Arvid hade stigit till häst. Först
iakttog han, att gräset var nedtrampadt och afbetadt, och
redan detta ingaf honom den föreställningen, att flyktingen
hade varit der. Medan han gick omkring och beskådade
platsen, säg han ett föremål blänka bland gräset.
»Vid min salighet!» utropade han. »Det är guld...
Ha!»
Han rusade dit och upptog det glänsande tinget, hvil-
ket befans vara en liten konstnärligt arbetad medaljong af
renaste guld.
»Ett godt fynd!» mumlade rånaren.. »Först och främst
är det ett gyllene smycke, som är värdt penningar, och se-
dan bevisar det, att den person, som låtit sin häst beta
här, icke har varit en af de våra, ty bland oss är det ieke
sed att kasta sådana ting ifrån sig der man far fram. Men
om det icke är en af värt folk, som låtit sin häst afbeta
gräset kring denna gran, så har det sannolikt varit just den
person, hvilken vi skola förfölja och fånga lefvande eller död
för Dackes räkning.»
Den vilde röfvarens slutledningskonst förde honom till
upptäckt af verkliga förhållandet och ledde honom på spar
efter flyktingen fortare, än denne kunde föreställa sig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:37:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/prndacke/0235.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free