- Project Runeberg -  Nils Dacke /
230

(1884) Author: Ragnar Pihlstrand
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

230
hvaije minut komma honom närmare. De voro tydligen
försedde med ännu bättre hästar än han.
När jagten hade fortgått på detta sätt ett. par timmar
och Arvids häst redan började visa mycket betänkliga tec-
ken till en allt mera öfverhandtagande trötthet, som snart
— det insåg Arvid väl — skulle göra honom helt och
hållet oduglig, insåg vår hjelte nödvändigheten att försöka
på något sätt, om möjligt var, tvinga förföljarne till att
stanna åtminstone ett ögonblick, om icke mera, så att Ar-
vid kunde återvinna en del af det försprång, som han
förlorat.
Han framtog ur sin väska en lunta, antände den och
skrufvade den fast i bössan, sedan lian hade försett denna
med fängkrut. När detta ändtligen blifvit uträttadt — och
det gick icke fort, såsom man nog kan förstå, då han måste
utföra alltsammans, sittande pä en i snabbaste lopp stadd
gångare — vände Arvid sig helt om i sadeln, lade bössan
till ögat-och tryckte af. Krutröken hindrade honom att.se,
hvilken verkan hans skott hade medfört, och dessutom hade
han icke tid att stanna för att taga saken i betraktande.
Det gälde att rida för lifvet, om ingen hade stupat för hans
lod, och det gälde att återvinna ett förloradt försprång, om
skottet hade gjort den dermed afsedda verkan.
Arvid kunde dock icke betvifla, att han hade fält en
af sina fiender till marken, ’ty förföljarne uppstämde ett
tjut, hvars like Arvid tyckte sig aldrig hafva hört, och då-
net af hästarnas hofvar upphörde för en kort stund. Om
Arvid hade vändt sig om i sadeln ännu en gång, skulle
han hafva sett, att hans fiender hade stannat i ändamål att
plundra den dödsskjutne kamraten. För händer, hvilka voro
så vana vid slikt arbete som deras, var detta emellertid ett
snart uträttadt arbete, och innan en hel minut hade förlidit,
hörde vår förföljde hjelte åter det fruktansvärda hästtrartipet
bakom sig. Han bade dock haft den fördelen, att lian un-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:37:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/prndacke/0238.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free