Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
Försöket aflopp dock olyckligt för röfvaren, ty Arvid,
som i god tid märkte faran, tog hastigt tvä steg tillbaka,
sä att stigmannens svärd endast träffade den toma och mot-
ståndslösa luften. Karlen snafvade och föll samt mottog
ännu i fallet ett dödligt hugg, hvilket Arvid, samlande hela
återstoden af sin styrka, gaf honom öfver nacke och rygg
på samma gång, så att han aldrig fick återvända till Dacke
med budskap om seger.
»Blott en till!» suckade Arvid, hvilken kände sig så
utmattad genom arbete och blodförlust, att han, som .öfver-
vunnit nio, knapt vågade hoppas att besegra och öfverlefva
den tionde.
Men den ende återstående stigmannen hade blifvit gri-
pen af förfäran, då han såg den siste af de tio kamraterne
falla. Högt tjutande flydde han ned från berget, qvarlem-
nande sitt svärd, som han i häpenheten hade tappat och i
brådskan glömde att hemta upp.
Arvid ämnade förfölja honom. Han tog ett par steg,
men . . . nu svartnade det för hans matta*ögon. Han för-
lorade medvetandet och föll ned på den hårda och nakna
klippan, dödligt hlek, blödande och till utseendet liflös.
1 detta ögonblick höjde sig den strålande solen öfver hori-
sonten. Det var morgon. Men för Arvids ögon var det natt.
Tjugoförsta Kapitlet.
Den barmhertige samariten.
Allt högre steg solèn upp på himmelen. Timme efter
timme förgick, men likväl låg Arvid qvar deruppe på ber-
get. De ende öfverlefvande af hans fiender hade flytt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
