Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
hordes ieke af. Korpar och kråkor började redan flyga af
och an öfver berget, girigt betraktande de der liggande
menniskokropparna, men tydligen tvekande att begifva sig
till sin måltid, förrän de med tillförlitlig noggranhet hade
undersökt ställningen och förvissat sig om, att ingen list
eller fara var för handen. Nere pä heden jagade en hund
efter några förskrämda far. Men hvarken korparnas och
kråkornas skrän eller hundens skall förmådde återkalla Arvid
till lifvet. Han låg så orörlig, som om han hade varit
död och hans kropp stelnad.
Da hördes smygande steg på gångstigen. Det var den
elaka gamla qvinnan, som bodde i den närbelägna hyddan
och som under nattens lopp hade varit vägvisare för Arvids
fiender, då de första gången anföllo honom på berget. Med
försigtiga steg trädde hon från stigen upp på bergsplatån
och såg sig omkring bland de stupade. Ett infernaliskt
leende upplyste hennes skrynkliga drag, då hon tyckte sig
finna, att ingen lefvaude varelse fans deruppe, utan endast
döda menniskor, endast kalla lik.
»Först har döden skördat», mumlade hon fram mellan
två käkar, hvilka för länge sedan hade skattat deras sista
tand åt förgängelsen, »och nu skall jag skörda. Hi, hi, hi!»
Den gamla hexan smög sig på tå fram till det när-
mast henne liggande liket. Ett i döden förvridet, hemskt
grinande, skäggigt ausigte skrämde henne icke, ty girigheten
och vinningslystnaden gjorde henne både döf och blind för
allt annat än de dyrbara saker, som den döde stigmannen
hade i sina fickor. Hvarjehanda små pjeser af guld och
silfver, hvilka den döde naturligtvis sjelf hade stulit, ploc-
kade hon småningom fram, samlande dem i sitt utbredda
förkläde. Under denna för henne sannolikt mycket ange-
näma, men i sig sjelf nedriga förrättning, frammumlade hon
ord sådana som desse:
»Gud Iijolpe oss för döden! Det är en hård herre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
