Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
285
Jon Andersson var den ende, som visade något miss-
nöje med Nils Dackes beslut. De’ öfrige jublade, liksom
om de redan hade stött Gustaf från tronen. Jon Anders-
son var dyster och sade intet. Han grubblade i sitt sinne
öfver bevekelsegrunderna till Daekes eftergifvenhet, men han
var oförmögen att förstå, huru dermed förhöll sig.
Männen aflägsnade sig småningom och kröpo ut ur
hålan. Snart funnos qvar endast Dacke, patern och Hans
Trädgårdsdräng.
»Jag skulle ödmjukast fråga...,» började Hans med
väl spelad enfald.
Nu först blef Dacke honom varse och röt:
»Hvad vill du?»
»Ack, nådig Däcken, jag skulle vilja lijelpa till att
drifva bort kungen.»
»Jaså! Nå, pater, stick in karlen någonstädes i våra
led och kom sedan tillbaka hit! Vi vilja öfverlägga.»
Pater Göran vinkade åt Hans att följa med honom.
Båda aflägsnade sig ur hålan, men Nils Dacke satt qvar
och blickade tankfullt och dystert in i den slocknande
elden.
Tjugofjerde Kapitlet.
Dackes framgångar.
Det kan naturligtvis icke vara vår afsigt att i denna
vår berättelse i detalj skildra alla tilldragelserna under den
olycksaliga Dackefejden. Vi hafva redan förut erinrat der-
om och upprepa det nu, då vi måste låta flera månader gå
förbi, innan vi å nyo uppsöka våra vänner. En kortfattad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
