Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mul af fridens ovärderliga gâfva. Under de ensliga van-
dringarna i skogen voro hans tankar oaflätligt hos den skö-
na kusinen och han upprepade tusende gånger till sig sjelf
den frågan, hvar Christina väl nu månde vara och huru
hon hade det stält för sig, men aldrig fann han något svar,
som kunde synas med sannolikhet vara det rätta. Väl före-
speglade hoppet honom någon gång, att Hans Trädgårds-
dräng kunde hafva upptagit hans genom sjukdomen afbrut-
na arbete och möjligen redan befriat Christina, men han
förkastade genast detta antagande såsom alltför otroligt,
emedan han alltför väl mindes alla de svårigheter, med
hvilka han sjelf kämpat under den tiden, då han ännu hade
krafter nog att söka efter den förlorade kusinen.
Slutligen ledsnade han vid promenaderna i skogen, ty
hvarje sjungande fogel påminde honom om hans egen för
alltid förlorade lefnadsglädje. De fladdrande fjärilarna och
de surrande insekterna erinrade honom om hans egen tunga
sorg. Han tröttnade vid att afundas ekorrarna, som i yster
glädje hoppade frän gren till gren. Med dystert sinne be-
gaf han sig hem, fast besluten att ieke mera lemna sin kam-
mare, förr än han återvunnit sina krafter så mycket, att han
kunde för alltid öfvergifva den och företaga färden till Kalmar.
Det var en temligen mild vårafton i slutet af Mars, då
Arvid med nyssnämnda beslut i hjertat trädde in i stugan,
der hans cell var belägen. Han satte sig ned på den hårda
träbänken och blickade ut på den öpna platsen, öfver hvilken
aftonens skuggor började alltmera lägra sig. Den lilla kyr-
kan lag derborta på andra sidan om ilen öpna platsen och
såg så vänlig ut, att Arvid nästan tyckte, att den vinkade
honom att komma i dess famn. Då började klockorna lju-
da, kallande munkarue till aftonsång. Ljus tändes i kyr-
kan och från sina skilda celler sågos munkarne vandra bort
till templet. Arvid kände en obetvinglig lust att följa efter
dem. Han reste sig häftigt upp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
