Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
397
Det förfärligt dåliga latinet — för att vara af Hans,
var det dock icke sä uselt — ljöd naturligtvis i de okun-
nige stigmannens öron lika väl och lika obegripligt som det
mest klassiska språk. Om någon af röfvarne hade studerat
latin, skulle Hans Trädgårdsdräng säkerligen hafva råkat
mycket illa ut och Hlifvit invecklad i en disputation, der
striden sannolikt hade kommit att föras med helt andra
vapen än vid universiteterna.
Emellertid visade det sig, att huru dåligt Hans Träd-
gårdsdrängs latin än var, så gjorde det dock åsyftad verkan,
ty stigmannen kunde aldrig föreställa sig, att den som ta-
lade ett så obegripligt tungomål kunde vara en lekman.
De båda munkarne tillätos att fritt passera in i huset och
det var just detta, som Hans ville. Försöket var djerft, ty
hvarken Hans eller Karin visste, hvem de skulle träffa der-
inne. Mer än en gång hade de sagt sig sjelfve, att de möj-
ligen skulle råka midt in i ett sällskap, som de aldra helst
hade velat undvika, men det oaktadt gingo de djerft på, ty
de visste intet annat sätt att börja befrielseverket.
När de trädde in, var qvällen redan i antågande. Solen
hade redan för en timme sedan sjunkit ned bakom skogen
och skymningen började redan lägra sig öfver nejden, medan
natten tillredde sin mörka slöja. Det återstod blott en half
timme, till dess klosterklockan skulle mana till aftonmessa.
Det första, som de båda munkarne hörde, när de med
långsama steg och vördnadsbjudande hållning trädde in i
rumet, var en manlig röst, som utropade:
»Nå, ändtligen får jag då tala med ett par af eder, herrar
klosterbröder! Huru kunnen I tillåta, att jag hålles fången ?»
De båda munkarne svarade icke, förr än de liade med
stor omsorg stängt dörren bakom sig. När detta hade skett,
strök den ene sin hätta tillbaka, så att aftonens rödaktiga
ljus belyste hans ansigte.
Arvid — ty det var i hans cell, som de båda mun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
