Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jasål Hen låter således tala vid sig, den yr-
hättan.»
Mårtens ansigte uttryckte så mycken egenkärlek
och tillfredsstäld stolthet, att Elin var nära att brista
ut i skratt.
»Helsa henne då», fortfor han, och vred upp sina
svarta, vaxade knäfvelbårar, satt när man fått vänta
så länge som jag gjort på hennes ord, tycker man
att hon också kan vänta en dag eller så på mitt.»
»Kom nu, Mårten», sade Elin och sträckte ut
handen emot honom. »Din häst trafvar bäst i stallet
och kungen sade härom dagen att ingen rider i bud
så fort som du. — Lätt tager du igen en liten
stund.»
Han tvekade ännu, medan han vägde åter och
fram på hälarna och kliade sig bakom örat.
»Aldrig kunde jag tro, Mårten», återtog Elin och
drog honom i handen, »att du icke vill gå andra
steget, när Dorti gått det första?»
»Nå, så efter I ber så vackert för henne och
lofvar bli min böneman, skall jag väl göra henne till
viljes», utbrast han, och gjorde sig i ordning att följa
Elin. »Men så mycket I vet, jungfru, inte blir det
mer än ett enda litet tittande, och då vill jag hafva
god traktering.»
»Derom kommen I snart nog öfverens», sade
Elin småleende. »Hvad på mig ankommer kan I
lita; nog skall jag göra mitt bästa till Er fägnad.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
