Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Göran är icke min vän och jag är icke hans,
men nog menar han min nådige herre väl, tror jag,
fast medlen mången gång kunna synas skarpa. Ett
klokt hufvud . : .»
»Tst! Benediktus! Hans vishet är endast bak-
slughet. — Du skall veta», återtog kungen efter en
stunds tystnad, satt jag hela denna tiden riktigt känt
mig som en orm i myrstack med honom och hans
anhang. Allt har han velat styra. Har jag sagt ett,
har han gjort ett annat. Knapt en dag utan förargelse.
Jag har i sanning fått akta mig ganska noga, ser du,
på det att de icke skolat göra alldeles käl på mig.»
Gud gifve då, nådige herre, att det värsta nu
är öfver och att dagen slutar med frid!»
Tonen i Benediktus’ röst var allvarlig och han
höjde blicken mot himlen.
»Tviflar du på vårt ord?»
»Nådig herre!»
»Ha’ vi icke redan tillsagt Grefve Svante vår
nåd? Ha’ vi icke låtit vår egen kära Karin tillskrifva
hans husfru, fru Märta Eriksdotter, och underrätta
henne derom?»
Då Benediktus böjde hufvudet utan att svara,
fortfor konungen:
»Ja, du har skäl att undra; inte är jag ännu
sjelf till fullo öfvertygad om Gref Svantes oskuld.
Men ser du gamle, han är af vår stam och vår frände
— af god och gammal adel. Nu kunna vi ej heller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
