Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hör du inte, Dorti?» skrek Elin åt henne.
»Hennes nåd ber dig tänka på mjölet som du har i
sikten!»
Dorti hann icke svara; ty i detsamma öppnades
dörren och en högväxt man i luden karpus och lång
pelsfordrad rock klef öfver tröskeln och hon vardt
genast så förskräckt vid hans åsyn, att hon med ett
gällt skrik släpte sikten med hela dess innehåll i golf-
vet, så att dammet stod högt i taket. Nu var det
någon inne i rummet som nämde Görans namn och
det blef med ens så tyst der inne, att man kunde
höra hur det fräste och sprakade i ugnen.
Knektarne i vakttornet hade denna gång spått
rätt. Det var verkligen hans nåde prokuratorn som
lifs lefvande framträdde ur dammolnet, harklande och
hostande allt hvad han förmådde. Konungens längtan
efter sin förtrogne hade slutligen tagit så öfverhand
öfver hans statsklokhet och försigtighet, att han slut-
ligen skrifvit till honom och lofvat att han ville fri-
kalla honom från allt eftertal, insätta honom åter i
alla hans embeten, ja, gifva honom mycket mera till
af både gods och äreställen, blott han ville komma
honom till hjelp mot hans arge fiender.
Dorti var, besynnerligt nog, den första som kom
sig för med att tilltala honom.
»Gode herr Göran!» sade hon och snörpte i hast
till ett leende, »förlåt mig för det jag dammade så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
