Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det hade varit för honom, som han ofta sjelf brukade
säga, med ett ord en djefvulsk tid. Det märkligaste
af allt var dock att hans skrifvare Mårten kommit på
honom under den sista tiden med ätskillig besked-
lighet, ja, nästan flathet. Sålunda hade han lätit ett
par knektar slippa ut ur tornet, ehuru de voro lif
dömde, och undersökningen, om hvem som hjelpte
Sven Torsson på flykten, hade likaledes afstannat af
sig sjelf. Dessa prof på svaghet och slapphet voro
dock små i jemförelse med dem, som Göran till sin
icke ringa öfverraskning sjelf funnit hos sig. Han,
som hvarken trott på himmel eller helvete, hvars sam-
vete varit lika dödt för mensklighetens ädlare känslor
som det varit otillgängligt för hvarje tanke på en
högre rättvisa efter döden, hade på sista tiden —
högst sällsamt att omtala — flere gånger sändt stora
penningesummor till de fattiga nunnorna i Vadstena
kloster, på det att de skulle bedja för hans välgång.
Och — mirabile! — någon bättring hade han också
verkligen funnit häraf. Visserligen ville hans forna
lycka icke fullständigt återkomma, men hon hade
icke heller förbytt sig i enbart olycka. Då och
då uppstod det ljusare mellanrum med hvilostunder
af hopp och tillförsigt.
Utföre gick det dock — det måste han tillstå —
allt jemt. Han ryste, då han såg sig om och fann hur
fort allt ting förändrades. Hvad han under många år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
