Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tronföljaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slutliga fall; men invånarnes, och i synnerhet den studerande ungdomens, tapperhet fördröjde det allt jämt. Adolf Findling, som nu var ibland de studerandes antal, lifvades af helt andra känslor än hans kamrater. Fullkomligt lika tapper som dessa, kunde han ej glömma att han var född svensk, och lusten att hämnas en öm fosterfaders oförrätter utvecklade sig till en lågande känsla i det unga sinnet.
En afton satt han tankfull vid gubbens säng och afhörde den ofta upprepade berättelsen om alla de bataljer den förskjutne krigaren bevistat. »Hvad har jag väl fått till belöning för mina trogna tjänster?» sade denne med dyster stämma. »Jo, fattigdom och ett lumpet afskedspatent. Vore jag blott tjugu år yngre, skulle detta träben ej hindra mig att följa Odovalskys fotspår, och vore du ej min enda tröst på grafvens brädd, skulle jag lämna dig min gamla värja med denna befallning: tag henne och hämnas!» Knappt hade dessa ord halkat öfver gubbens läppar, förrän en kanon på vallen gent emot sprang sönder med en förfärlig knall. De tunga styckena svängde sig högt upp i den hvirflande rökstoden, för att under dubbel fart nedstörta i alla riktningar. Ett af dem tog sin väg genom taket på den missnöjdes lilla boning, afskar bjälkarna på vinden med brak och slutade ägarens jordiska bana.
Förvirrad rusar Adolf mot väggen, fattar fosterfaderns rostiga svärd och står inom ett ögonblick på vallen, utan att veta hvad han vill göra. Då upphäfva svenskarne ett genomträngande skri, i det de löpa till en af de många stormningar, som under denna märkvärdiga belägring utan synnerlig framgång företogos. Med ett hopp var han i grafven och förenad med de stormande, hvilka ej visste hvad
de skulle tänka om denna oväntade syn. »Följen mig!» ropar han. »Ingen bland er alla har så mycket att hämnas som jag.» Företagets utgång kröntes ej af lyckan, men ynglingen, ehuru sårad, stridde icke desto mindre med en tapperhet som väckte allas förvåning och slutligen kom för prinsens öron. Framförd till Carl Gustaf, blef Findling af honom antagen till lifpage, lärde sig snart det hittills okända modersmålet och hade, efter fullbordade studier vid de tyska universiteten, ej länge varit på Borgholms slott, då han fick befallningen att fara till hufvudstaden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
