Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En stor skugga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bifaller eller afslår mitt friareanbud. Osäkerheten är nu förbi, och jag har nyss fått ett bref från min älskade Johanna, hvari hon förkunnar sin faders samtycke till vår förening. Nu är jag åter samma öppna varelse som fordom. Kom i min famn och känn, hur lyckligt mitt bröst andas!»
Arnolds hänförelse vid denna underrättelse spridde ett nytt lif äfven hos hans vän. Findling hade väl själf ännu icke erfarit hvad kärlek ville säga, men hans hjärta hade ofta klappat fortare vid anblicken af en skön kvinna. Att deltaga i vänners lycka är hos ynglingen någonting naturligt, och han tryckte varmt Arnolds hand.
Efter ömsesidiga frågor och förklaringar beslöts, att Adolf, klädd som student, skulle följa den äldre Messenius till riksarkivet på slottet, där Arnold något senare borde inträffa. Troligen kunde tillfälle därunder uppstå att äfven få se Kristina, och som godt slut på en sålunda angenämt tillbringad dag ville man tömma bägaren för det tillkommande unga parets välgång.
I en svart fotsid kaftan med bredfållad utslagen halskrage skred rikshistoriografens dystra figur öfver Stortorget mot den smala gränden, som i senare tider kallats Trångsund. Till vänster, och något bakom gubben, gick en ung man, hvars yttre skulle beteckna en lärdomssökande ödmjuk discipel, men hvars raska afmätta steg kunnat göra heder åt själfva flygelmannen bland drottningens gardespikenerare. Mången mötande person kastade spefulla blickar på den lilla tågande gruppen, likväl utan att misstänka någon förklädning, ty hela staden kände den mångkunnige Messenius; och de lärde ägde i alla tider ett slags privilegium på att omgifva sig med besynnerligheter. Adolf, som hellre tagit genaste vägen öfver södra slottsplatsen, fann sig icke särdeles nöjd med sin ledsagares fåfänga att låta allmänheten veta, när han gjorde ett besök i de rum, där rikets urkunder förvarades. Emellertid ägde han ej något annat medel att vinna sin önskan och följde så troget i spåren, då en efter utseendet förnäm man, med yfvig fjäderbuske i hatten och lång värja vid sidan, ställde sig midt framför rikshistoriografen, just som denne svängde om storkyrkomurens västra hörn.
»Jag har en hälsning från hans nåde grefve Magnus De la Gardie, att I, höglärde herre, genast skulle infinna eder hos honom på slottet!» sade den befjädrade mannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
