Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En stor skugga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Du har rätt, gode yngling,» inföll Johanna, »min trolofvade är ställd mellan tvenne ytterligheter; hvilken han än må välja, blir han missförstådd. Jag känner ej heller rätta förhållandet, likväl vet jag nog för att inse den fara han löper. Åtager han sig ensam skulden, är han förlorad; vill han åter göra sig fri genom att utvisa den rätte upphofsmannen, skall hans hjärta förblöda vid det dödshugg som slutar dennes bana. I sådan nöd kan endast Gud visa ett räddningsmedel.»
»Jag beklagar dig, min syster,» sade den svartögda flickan, som ända hittills varit stum, »men jag gillar ej din envishet. Händelsen, icke någon sann inre böjelse, fängslade ditt öde vid en äfventyrare. Om han verkligen förtjänt din tillgifvenhet, skulle jag ingenting säga; men hvem är han och hvad har han gjort för att vinna den? Jo, med en egenkärlek utan gräns har han begagnat ett svagt ögonblick, då dina känslor genom hans lidande på sjuksängen voro upprörda, för att framstamma några eder om obrottslig trohet och, föraktande kvinnan i djupet af sin själ som en svag varelse, har han genom spetsfundigt ordprål förfört dig att tillbakastöta din faders varningar. Aldrig förgäter jag den vämjelse som intog mig, då han för dig pladdrat sitt betydningslösa blomsterspråk och vid din bortgång vände om bladet för att genom målningen af de hjältebragder, som skulle lyfta honom till en svindlande höjd af ära, verka på min inbillning. För mig kunde han ej dölja sin verkliga gestalt, och lik ett barn som springer undan för sitt ramlande spånhus bäfvade han tillbaka, när jag slutligen svarade: gör det edra ögon ondt, att en kvinna för spiran, så stig fram och ryck den ur hennes hand, men att i löndom stämpla och vilja draga oskyldiga varelser med sig i fördärfvet leder icke till någon lycklig ryktbarhet. Den som umgås med planer hvilkas fullbordan kan krossa sin upphofsman gör bäst att icke knyta några ömmare band, ty framgången beror af något helt annat än lättsinniga hugskott; och om ödet sviker, måste man välja mellan att falla med ära eller dömas henne förlustig.»
Adolf kände, öfver hufvud taget, få kvinnor, och då han jämförde allt hvad dessa sagt med det han nu hörde, kunde han ej undgå att finna sig på det högsta förvånad. I flickans djärfva tal låg någonting som ej passade tillhopa med den blygsamma undergifvenhet hvilken ända från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
