Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En stor skugga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hedenhös varit förbunden med begreppet om en nordisk tärna, men som icke desto mindre stämde öfverens med hans eget sätt att tänka. Färdig att afbryta en straffpredikan som nödvändigt måste såra den redan tillräckligt lidande systern, fängslades han vid betraktandet af talarinnans blixtrande ögon, och ännu en lång stund sedan hon slutat ville han mätta sig genom åskådningen af deras glans, som dock småningom bortdog, tills den ändtligen alldeles försvann under de sänkta ögonlocken.
Adolf sökte nu i sitt minne återkalla allt hvad Arnold sagt och gjort under deras sista sammanvaro, för att dymedels utreda, huruvida flickans beskyllningar för dubbelhet i karakteren voro förtjänta eller möjligtvis härledde sig från hemlig svartsjuka. Denna undersökning blef emellertid ej lång. Hastigt öppnades en sidodörr, genom hvilken en hofherre inträdde för att kalla pagen till någon som med honom önskade ett enskildt samtal. Ogärna lämnade han ett ställe där så intressanta föremål funnos, men lydnad kunde icke vägras. Han följde alltså sin nye ledsagare och fann målet för vandringen redan i nästa rum.
Där satt en gammal, reslig man, klädd i fotsid rock, hvars svarta färg endast afbröts genom den utslagna halskragens bländande hvithet. En svart kalott betäckte hufvudets öfversta del, och några tunna gråsprängda lockar föllo kring skuldrorna. Den höga, rena pannan hvälfde sig öfver ett par stålblå, tämligen djupt liggande ögon, hvilka dock ej kunde kallas små och uttryckte orubbligt lugn i förening med slughet. Näsan var något buktig, stor och framskjutande öfver mustascherna, som skylde den nog breda, men annars väl formade munnen och utgjorde början till ett glest, ned på bröstet hängande kindskägg.
Det första ynglingen vid denna syn erfor var en känsla af ovisshet, huru han borde anse och bemöta den okände gubben. Någon förnäm hofman kunde han ej gärna vara, emedan intet i hans klädsel förrådde den prakt, hvilken då för tiden utmärkte regentens omgifning; snarare liknade han en magistratsperson eller domare. Adolfs tafatta, halft stolta, halft ödmjuka hälsning besvarades blott med en nådig nick, och det var ej långt borta att han förlorat fattningen vid de skarpa blickar, med hvilka gubben forskande betraktade honom. Slutligen bröt den svartklädde tystnaden och frågade med låg, ehuru stadig röst: »Har hans kungl. höghet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
