Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Handen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid hemkomsten liknade hon mer en hamn än en lefvande människa. »Hvad har händt dig, mitt barn?» frågade prästen, då han mottog medikamentsflaskan.
»Ingenting; gif henne blott dropparna, ty säkert hafva de en öfvernaturlig kraft.»
De ord förskräckelsen lade på Fransiskas tunga inneburo mer sanning än hon själf visste; ty knappt hade en timme förflutit sedan man lyckats förmå Johanna att nedsvälja det hämtade läkemedlet, förrän sjukdomen bröt sig. Härmed var dock hälsan icke återvunnen, och för att äfven vinna detta syfte förbjöd fältskären de omgifvande både att nämna Messeniernas namn och yppa rättegångens följder för den sjuka, ett åläggande som varit föga verkställbart, om icke hon själf, till allas förundran, afhållit sig från hvarje fråga rörande detta ömtåliga ämne.
Tillfrisknandet gick långsamt, men säkert framåt. Liksom medikamenten återskänkte kroppen dess krafter, gåfvo faderns kristliga förmaningar om undergifvenhet förståndet dess fulla styrka tillbaka, så att hon ändtligen kunde mottaga en i skonsamma uttryck framställd berättelse om Arnolds olyckliga slut.
Men icke allenast Johanna, utan äfven Fransiska hade undergått en märkbar förändring. Den sistnämnda, som brukade påstå, att själsstyrkan med sin trogna följeslagerska munterheten aldrig borde öfvergifva någon tänkande oskyldig varelse, blef nu svårmodig och tyst. Detta undföll icke Kristoffer, och måhända hade han sökt utreda orsaken, om han ej hos fosterdottern trott sig finna en egen, liksom medfödd fallenhet att känna på en gång djupt och flyktigt, i följd hvaraf ingen på förhand kunde säga, hvad som skulle såra eller glädja henne, ej heller bedöma, huru länge sorgen eller glädjen skulle räcka.
För ögonblicket ansåg han det mindre goda lynnet som en följd af ett hjärtligt deltagande i Johannas öde, hvilken känsla han ingalunda borde missbilliga. Tiden för återresan till Forss var för handen; nästa morgon skulle den anträdas. För att taga farväl af några bekanta lämnade gubben härberget, och flickorna sutto, efter slutad inpackning, i hvar sin vrå af den blott genom en dunkel lampa svagt upplysta kammaren.
»Så få vi då vända ryggen åt denna hemska ort!» sade Johanna, liksom för att bringa ett samtal i gång, men en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
