Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Handen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
företaga en vandring till spåkvinnans bostad, dit Johanna,
efter berättelsen om hvad hon på sin sida erfarit, blef
tvungen medfölja.
I den så kallade Lumparegränden låg fordom ett stort, Heliga Lekama-gillet tillhörigt hus, benämndt Kopparporten, som varit inredt till kasern åt skottarne. Under Kristinas regering hyste det väl icke sådana legda gäster, men användes till härberge för de utländska soldater i allmänhet som, stympade eller orkeslösa blifna i svenskarnes led, vid trettioåriga krigets slut kommo till Stockholm, stundom med hustrur och barn, för att begära hjälp af regeringen. Dyster och på allt sätt bofällig, sträckte den åldriga tegelstensmassan sin rödbruna skepnad högt öfver de angränsande husen; men hur obehagligt dess yttre än kunde synas, gjorde dock föreställningen om dess insida ett långt ofördelaktigare intryck. Det ringa understöd staten lämnade ställets invånare motsvarade icke deras behof. Få af dem kunde genom handtverk eller annat ärligt näringsfång fylla bristen; hvarför man, icke utan skäl, trodde att det var ett lastens och eländets samfälda hemvist.
Genom det mörka porthvalfvet, från hvars yttre öppning de stora koppardörrar, hvilka till en början gåfvo huset dess namn, alldeles försvunnit, framskredo tre vandrare. Af deras hviskningar och famlande kunde tydligen märkas, att de ej voro riktigt hemmastadda. Slutligen hördes tunga fjät från gångens motsatta ända, hvarvid vandrarne kröpo tätt intill väggen, men den ankommande hade redan märkt deras närvaro och framdrog en under sin trasiga kappa dold lykta. Skenet, som härvid spridde sig kring hvalfvet, visade till höger en snyggt klädd borgersman och tvenne unga fruntimmer, af hvilka det ena var dödsblekt och darrande, samt till vänster en högväxt karl, hvars både dräkt, framskymtande vapen och förfärliga anletsdrag skulle utgjort en fullkomlig stråtröfvaremodell, om icke ett träben förrådt invaliden. — »Hvem har bedt er komma hit och hvad är ert ärende?» frågade den sistnämnde med en skorrande tysk dialekt, under det han grep om fästet på sitt stora svärd.
»Vi torde måhända hafva kommit på en oläglig tid,» svarade borgaren; »annars var vår mening att träffa den vidtberyktade spåkvinnan, som skall bo härstädes.»
»Nå ja, om det är ert ärende, så kan det blifva uträttadt,» återtog den beväpnade krymplingen under ett rysligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
