Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Handen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ledsagaren, »och här till höger går den lilla vindeltrappan, som leder till Nepomucenas boning. Hon är ett slags drottning ibland oss, ska ni veta; ty vi behöfva ej vara sämre än andra och kunna utan ständernas samtycke bestå oss en kvinnlig regent, om hon icke just heter Kristina. Tag er väl i akt! Den som faller här i krumhultet blir snart min vederlike hvad underredan beträffar. Håll också munnen; ty märker man oråd, kan det komma att kosta dyrt nog. Se så, nu stå vi i gången utanför tabernaklet. Vänta här tysta som muren medan jag hämtar henne.» Därmed skyndade han åter utför vindeltrappan.
De främmande, hvilka naturligtvis ej voro andra än mäster Germund och de båda fostersystrarna, lämnades således i en ganska oangenäm belägenhet, helst de, enligt den försvunne ledsagarens yttrande, borde tro, att man i saknad af nödig eskort eller tillåtelse ej ostraffadt beträdde utländingarnes fristad. Stället där de för ögonblicket befunno sig tycktes vara ett slags korridor, som ledde till den omnämnda samlingssalen; åtminstone syntes en hvälfd öppning längst bort, hvarigenom ej allenast ett starkt ljussken, utan äfven ljudet af en mängd röster utträngde. Ända hittills hade Germund, i medvetandet af sin egen kroppsstyrka, icke ansett äfventyret särdeles farligt; men på detta sätt lockad i en fälla, af hvars rätta beskaffenhet han ej kunde upptäcka mer än möjligheten att bli anfallen på två sidor, började han ångra sin djärfhet. Härtill bidrog också den rädsla Johanna redan på första trappan låtit förmärka, och hvilken nu hotade att upplösa sig i en fullkomlig vanmakt. Emellertid var han ej den man som vid brydsamma tillfällen lade armarna i kors. Sedan det lyckats honom att genom några tröstande ord stärka den sviktande flickans mod, öfverlämnade han henne åt Fransiskas vård och kröp på händer och fötter varsamt mot öppningen. Snart upptäckte han, att denna utgjorde hvalfvet till en öfver salen utspringande läktare, hvars rätta bruk svårligen lät sig gissas, emedan man där upphängt och uppstaplat vapen, trasor, gamla söndriga trummor, trumpeter och dylikt i den mest fantastiska blandning. Om detta skräp icke gaf någon särdeles hugnande upplysning, blef det dock ett medel att osedd kunna iakttaga hvad som nedanför tilldrog sig.
Midt uti den underliggande stora salens spetsbågiga hvalf
hängde en till lampa förvandlad upp- och nedvänd hjälm,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
