Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Handen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
korn, och som dukaten, då kronthalem skulle förevisas, lades på ett kullrigt kistlock, hvarifrån han lätt kunde falla ned och försvinna i golfvets många springor, tyckte ynglingen, att det lilla blänkande guldstycket skulle vara bäst förvaradt, om det låg i hans egen ficka. Transporten dit syntes ej heller lång, men ägaren, på hvars rusiga tillstånd operationens framgång blifvit beräknad, var olyckligtvis för mycket vaksam att kunna bestjälas, och det larm han gjorde spridde sig kring hela huset.
Liksom det gällt att försvara sig mot en hel armé, fattade man värjor, gamla bardisaner, knifvar, ja, till och med de få stolar som funnos i rummet, under det man frågade hvarannan hvad som var på färde. Orsaken till denna falska alerte kunde ej länge döljas, och upptäckten därom gaf anledning till många bullersamma, löjliga scener, dem mäster Germund dock ej fick skåda, emedan de flesta som deltogo i den allmänna beväpningen hämtade sina stridseffekter i grannskapet, eller på yttersidan af den beskrifna läktaren, hvarifrån lyssnaren skyndsamt måste retirera.
När han återkommit till flickorna, voro dessa nästan sanslösa af förskräckelse öfver larmet, och man beslöt, trots nödvändigheten att i mörkret passera den troligen beväpnade utpost, som vid uppgåendet så dundrande anropat dem, genast lämna detta fasaväckande näste. »Jag skall gå i spetsen och rödja väg med min rönnpåk, om det behöfs,» sade Germund; men förr än de börjat återtåget, syntes ett svagt sken på vindeltrappan, uppför hvilken någon hördes komma. Af stegens mängd kunde snart slutas, att flere personer nalkades, och det var icke utan ett slags välbehag de lyssnande däribland igenkände ljudet af de hårda stötar, som ett träben ger åt golfvet. — »Säg nu, om jag icke håller ord?» skallade den försvunne ledsagarens stämma, i det han med sin lykta vördsamt ställde sig på sidan om dörren till ett rum, dit tvenne i mörka kappor dolda figurer ingingo, och Germund samt flickorna erhöllo uppmaning att följa.
På ett bord vid det aflånga rummets öfre ända brunno, till höger och vänster om ett krucifix, tvenne tjocka vaxljus, framför hvilka den ena af de okände ställde sig, lät kappan falla och visade en i trasor höljd, beslöjad kvinnogestalt, medan den andra gömde sig i vrån vid spiseln.
»Jag har blifvit kallad,» ljöd en besynnerlig, ehuru ej obehaglig röst, »och jag har infunnit mig. I hafven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
