Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hoftärnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bunden med kedjor glömmer icke alltid hur de tryckt, då han från dem befrias.
»Den gamla adeln, detta landets hjärtblod, från hvilket så mycken kraft utgått, är mer än behöfligt rik och framför allt tillräckligt talrik. Den nya adeln, som dagligen tillskapas, blir endast en sugande mossa på de uråldriga stamträden. Hvarje kronogods som bortskänkes för att gifva den förra tillfällen till ökadt slöseri, eller den senare passande förmögenhet, är en plundring af det allmännas ägodelar och måste gå tillbaka, på ett eller annat sätt. Hittills har regeringens kraft hållit de missnöjde i tygeln, men låt dem märka, att ers majestät hyser fruktan och genom konstgrepp vill öfverskyla det onda, i stället för att upprycka det med roten, så skola vi snart få den hotande strömmen att bryta genom dammarna.
»Då ville jag väl se, om de nya riddersmännen eller herrar filosofer och konstnärer träda i gevär. Ers majestäts goda hjärta uthärdar icke en sådan strid; ja, måhända återkommer lusten till den olycksaliga resignation från både krona och spira som vi genom Guds bistånd kunnat afvärja. Vid eder store faders minne besvär jag eder, nådigaste drottning, att åter blifva fullkomligt svensk! Ett helt folks lycka eller olycka beror därpå.»
»Välmening, herr kansler, är icke alltid vishet. Detta snölands kalla hjärnor måste smältas genom införskrifven värme från söder och snillet har sina segrar så väl som armstyrkan. Det är möjligt att jag misslyckas, men om jag träder från skådeplatsen, skall jag nog sätta den i mitt ställe som ingen kan beskylla för svaghet. Inbillar ni er, att förtjänsten endast går i arf och blott äger ursprung i föråldrade sagor? Jag tror tvärtom, att allt gammalt bör uppspädas med nytt, om det ej skall murkna eller mögla. Men det är tid att sluta vår dispyt; jag har sällskap till aftonen som väntar på mig.»
Med ett sorgligt småleende lämnade Oxenstierna rummet och reste genast till en af sina landtgårdar, och drottningen ringde, hvarvid hennes kammartjänare Poissonet inträdde. »Gubben Axel börjar bli barn på nytt,» mumlade hon för sig själf, stod därefter en stund tankfull, utbröt i ett gapskratt och sade till slut: »Befall hofskräddaren komma till mig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
