Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hoftärnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Mer för tidsfördrif än af öfvertygelse om hennes siareförmåga, efterkom jag hennes begäran, medan hon, å sin sida, stack blosset mellan tvenne grenar, så att det lyste rundt omkring oss och började betrakta handen.
»’Ni kan göra mycken lycka i edra dar, bara ni vet begagna tillfället’, sade hon, ’men se det är just konsten. Anseende och rikedom stå här tydligt skrifna, det ena först och det andra sen, så framt ni ej drunknar. Öfva er att bli en stark simmare, ty det behöfs, och se här skall ni få en ring. När den faller af fingret, så spänn upp ögonen och var färdig, ty då faller också en krona i hafvet som det lönar sig att dyka efter. Sitt nu åter upp, emedan icke annat än jag kan tro hästen är uthvilad. Lycka på resan!’
»Med dessa ord satte hon en gammal mässingsring på mitt högra lillfinger, tog blosset och paltade utaf. Jag åter behöfde lång tid för att komma till riktig besinning; men när jag försökte, var hästen lika yster som han nyss blifvit tagen ur stallet. Resan gick från detta ögonblick förträffligt, och jag bar min ring, oaktadt den ådrog mig många speglosor och förargelser, ända tills i fjor, då jag en vacker dag följde drottningen, som gjorde ett besök på flottan. Med amiral Fleming steg hon ut på ett bräde, som hela världen ansåg ligga fast, och jag gaf för min del ej akt på saken, utan stödde mig med handen mot tvenne tåg, i hvilka jag så inkrånglade mitt lillfinger, att de afryckte den omtalta ringen. Detta förorsakade mycken smärta, och när jag ville se om skinnet var skadadt, märkte jag ringens förlust. Förskräckt hoppade jag upp på relingen, vändande ögonen åt alla håll. I detta ögonblick vippade brädet till, hvarvid amiralen föll i sjön och drog drottningen med sig. Som en pil sköt jag efter, räddade majestätet och blef, till belöning för mitt vågstycke, öfverstallmästare.»
»Det var en högst märkvärdig historia,» sade Fransiska; »äfven jag har erfarit något dylikt. Det var i fjor, — men nej, ett heligt löfte ålägger mig tystnad; ursäkta att jag ej kan fortfara!»
Missnöjd att se uträkningen förfelad, och då följeslagerskan ej lät förmå sig att bryta sin föresats, påskyndade Steinberg ridten. När de hunno till slottet, var det redan sent, och för att uppnå det rum där Fransiska skulle bo måste en lång gång, hvarifrån man genom en liten, alltid låst dörr kunde komma till drottningens studerkammare, passeras. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
