Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Torneringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sederna; men framför allt fick den egenskap som ännu har ett stort värde, nämligen takten, icke försummas. På denna, mer än något annat, berodde en hofmans framtid. Ett brott kunde förlåtas: en löjlighet, äfven i välmening sagd eller gjord, glömdes aldrig.
Om dessa förhållanden var von Steinberg ingalunda okunnig, och just farhågan att visa brist på takt gjorde honom obeslutsam. Den skepnad, som, under det han visade Fransiska vägen till hennes rum, så plötsligt försvann, måste nödvändigt hafva ägt något medel, hvarigenom löndörren till drottningens studerkammare kunde öppnas; men fastän detta syntes afgjordt, återstod dock, innan något beslut kunde fattas, att eftersinna, huruvida begagnandet däraf skedde med eller utan tillåtelse. Var det en mördare eller en tjuf, fordrade plikten att angifva saken ju förr dess hellre; var det åter någon med hvilken hon i hemlighet ville tala, så skulle dess rödjande ådraga den tjänstaktige en svår onåd och missödet att af sina likar utskrattas.
Blott på därom erhållen befallning var det lofgifvet att inträda i de intima kotterier, som nästan hvarje afton samlades hos Kristina. Själfva öfverstallmästaren vågade ej öfverstiga etikettens bålverk, utan måste genom en lifpage låta anmäla sin återkomst, hvarpå han till svar erhöll, att som drottningen väl kunde finna, att han var trött och behöfde hvila, skulle han följande morgon klockan sex infinna sig i hennes studerkammare.
Långsamt tog han vägen till sin egen kammare, kastade sig på sängen, men öfverfölls af en besynnerlig oro, steg åter upp, höljde sig i en gammal reskappa och vandrade kring i de vidlyftiga slottsgångarna. I dem rådde en djup tystnad, som endast stördes af postkarlarnes tunga steg på tälgstensgolfvet. Slutligen kom han i grannskapet af corpsdegardet, där han, oaktadt den tjocka järnbeslagna ekdörren, kunde höra att det gick muntert till. Nästan mer af händelse än af någon bestämd föresats steg han dit in, och gynnad af en till fullkomligt mörker gränsande skymning, tog han plats på närmaste bänk.
Hans ankomst kunde, i så beskaffade omständigheter, icke väcka särdeles uppseende, och då han, på sin grannes fråga: »Är det du, Kämpe?» svarat »ja!» bekymrade sig ingen vidare om hans närvaro, synnerligen som de flesta af manskapet voro sysselsatte med att af höra en berättelse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
