Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fäderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denna berättelse öfvertygade Kristina, att hela händelsen blott varit föranledd genom pagens obetänksamma åtrå att visa sig tapper inför sin i tysthet tillbedda älskarinnas ögon; men ehuru det ridderliga häruti behagade henne, var hon långt ifrån benägen att skänka förlåtelse. Det låg någonting förödmjukande i upptäckten, att en annan kvinna än hon kunde bli föremål för en offentlig hyllning, och det var förnärmande mot begreppet både om hennes eget värde, adelns företrädesrätt och Tottens skicklighet i vapenkonsten, att Amaranthas riddare, efter afgjord seger öfver sina likar, skulle duka under för en äfventyrare, som stridde för sin ur hopen tagna Dulcinea.
I detsamma anmäldes öfverståthållaren och öfverstekammarherren. Vid deras åsyn anlitade drottningen sin länge uppöfvade vana att gifva ansikte och åtbörder ett mot de inre känslorna olika uttryck och ropade med skämtsammaste ton i världen: »Jag är nästan färdig att dö af skratt, mina herrar; denne hedersman har ovetande spelat Mercurii rol åt vår öländske Mars! Hvad upptäckter har ni annars gjort, baron Rosenhane?»
»Inga af särdeles betydenhet; men grefve Tott har blifvit så förtjust i ynglingen, att han besvurit mig att anhålla om ers majestäts nådiga öfverseende med den vilseförde.»
»Par Dieu! Öfverseende? Det väntade jag i sanning icke. Är det då så angenämt att förlora en strid inför allmänhetens ögon? Jag vill dessutom påminna mig, att ni stridde för en viss Amarantha, som hade snille, dygd och behag. Nå väl! Hennes sköna egenskaper voro icke mycket värda, kan jag tänka?»
»Om motståndaren varit min like,» svarade Totten i vördnadsfull, men säker ton, »skulle mitt nederlag smärtat mig. Nu åter måste jag i dubbelt hänseende beundra en djärfhet och styrka, som ödet ställt på en alltför låg ståndpunkt. Ers majestäts oförlikneliga egenskaper mista ingenting af sin glans för det jag, i öfvermåttet af min beundran, oförsiktigt glömde, huru jag uttömt mina krafter, när den barnsliga striden för deras erkännande skulle taga sin början, och hvem vet, om ej den lyckligt olycklige gärna lagt segerkransen för Amaranthas fötter, i fall han vågat?»
»Det låter som grefve Tott ämnade söka en ambassadörsbeställning och på förhand ville öfva sig i diplomatien? Hör på, baron Rosenhane, hvad säger allmänheten?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
