Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fäderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ödmjukt mottog Cassati det erbjudna fortkomstmedlet, som, efter dörrens öppnande, af honom lades på bordet i studerkammaren. När gästerna icke mer voro synliga, gick deras värdinna att utröna hvem den klappande kunde vara.
För Fransiska hade en stråle af hopp om befrielse ur hennes plågsamma belägenhet börjat framskymta genom möjlig åtkomst af nyckeln, i fall drottningen snart ville aflägsna sig; men ännu tycktes ödet icke tröttnat att tillintetgöra hennes planer. Den klappande var tjänstgörande kammarherren, en ung man af hög börd, som frambar rikskanslerens underdåniga anhållan om audiens. »Ni hörde således icke min befallning?» frågade Kristina, i det hon steg tillbaka och tog en nästan martialisk ställning.
»Jo, ers majestät, den lydde att ingen skulle störa edra studier, om icke högst angelägna statssaker fordrade er närvaro i rådskammaren.»
»Nå väl, presiderade rikskansleren i rådet när han bad er gå hit?»
»Nej, han stod i stora audienssalen, då han, oaktadt allt hvad jag kunde förebära, befallde mig på hans ansvar uppsöka ers majestät.»
»Befallde mig! Hvem befaller utom jag? Men jag förstår: ni är Oxenstiernas eller de la Gardies spion, som skulle utröna, om jag var ensam. Er tjänst är mig öfverflödig; res genast till edra gods och visa er icke vid hofvet förrän ni därtill fått mitt begifvande!»
»Ers majestät!»
»Jag vill lära er hvem det är som befaller. Jusqu’à revoir; lämna mig!»
Den stackars hofmannens ömkliga min då han drog sig tillbaka hade säkert tvingat Fransiska att skratta, om hon ej på samma gång varseblifvit, huru vildt drottningen blickade omkring sig, i det hon fattade i en klocksträng och ringde med sådan häftighet, att den brast. Vid det därigenom uppkomna ljudet instörtade Poissonnet, hållande högra handen knuten om en till hälften blottad dolk. Så fort kammartjänaren blef synlig, ropade furstinnan:
»Bed honom draga för hin i våld, om han ej vill respektera mina befallningar! Hämta Bourdelot, jag mår illa. Nej vänta, fårhufvud! Befall grefve Tott komma hit... Vänta, säger jag! Öppna dörren och följ mig!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
