Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapellet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berättas ganska vidunderliga saker, och ni skulle göra mig ett verkligt nöje att själf omtala dem.»
»Er artighet, herr hofstallmästare, har anspråk på min tacksamhet, och jag vill efterkomma er begäran, oaktadt jag därigenom bryter en föresats; ty ni skall veta, att dessa hos mig nästan slumrande minnen icke återväckas utan att uppskaka mig på ett oangenämt sätt.»
»Detta förstår jag rätt väl; men lika mycket som oförskämd nyfikenhet sårar, då hon vill bortrycka slöjan från den mindre lyckligt lottades forntid, lika säkert tror jag, att en viss öfverensstämmelse i öden berättigar till förtroende.»
»Om ni vill hafva godheten sitta ner, skall jag genast börja berättelsen.»
»Denna lilla trånga kammare, med sina järngaller, är ingen angenäm vistelseort; och jag bör ej hindra er att så fort som möjligt begagna tillåtelsen till väljande af en bättre. Dagen lider till slut, något viktigt kan under dess lopp ej mer uträttas, således vill jag föreslå er att göra en promenad i Kungsträdgården.»
»Må ske! Jag följer med er tillåtelse.»
Under en behaglig höstskymning togo de vägen åt Norrmalm och inträdde i den lilla trädgården. Månen spridde sitt vemodiga skimmer mellan de gulnade löfven, och en djup tystnad rådde i denna då för tiden föga bebodda stadsdel. Minnena trängde sig på ynglingen och gåfvo hans berättelse en liflighet som gjorde den dubbelt intressant, och spridde ett outsägligt behag öfver hans manliga väsen. Vid beskrifningen om den gamle österrikiske officerens död och den därpå följande stormningen hade vårt lilla sällskap stannat framför ingången till en boské. »Så, min herre,» slutade ynglingen, »öppnade ödet den blodstänkta väg som jag trodde leda till äran. Snart lärde mig likväl den af alla andra efterlängtade freden, att jag blifvit född på den tid då mannen ej äger annat värde än det han lånar af förfäders bedrifter eller furstars vacklande bifall. Jag vill ej klandra tiden, ty jag förmår ej ändra hans riktning, men jag längtar att se, om ej något land finnes där tapperheten behöfs och där man gör mer afseende på de betyg fienden skrifvit med svärdsegg, än de granna pergamentsrullar som textas af en småskrifvare på Riddarhuset.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
