- Project Runeberg -  Adolf Findling eller Tre år under drottning Kristinas regering /
164

(1892) [MARC] Author: Pehr Sparre
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapellet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bodde under en så ärlig yta.» Härvid steg drottningen närmare och fortfor, i det hon med sina mjuka fingrar strök Adolfs lockar från pannan: »Dessa djupa ärr vittna om mod; i detta glänsande öga bor mycken känsla. Tro likväl icke, att naturens gåfvor få lämnas utan vård. All eld vill ha sin näring, om den ej skall slockna, men en obevakad låga griper snart omkring sig och härjar i stället för att blott skänka värme. Du är måhända mindre rättvis, om du klagar på ödet, som drifver dig ut i världen eller jagar dig från ett så kalladt fädernesland, där dina heligaste plikter stå i strid med hvarandra. Den tillgifvenhet du är skyldig kronprinsen kan hvarken helt och hållet öfverflyttas på mig, eller delas lika mellan oss båda. Du har visat, att du kan handtera svärdet. Välan! Uppöfva annorstädes din förmåga att föra det; framtiden kan nog bryta fredens svaga band och kalla Sveas söner till fosterlandets försvar. Hoppas bör jag åtminstone, att din arm icke skall gagna Carl Gustaf enskildt så länge jag sitter på tronen; men huru vill du väl, att jag skulle välja den till kämpe som så nyligen öfvervann min riddare i tvisten om kvinnligt företräde?»

»Ers majestät förkrossar mig!» hviskade ynglingen och lät sitt hufvud sjunka mot drottningens hand.

»Stig upp!» sade hon efter en stunds tystnad med det oefterhärmliga, tjusande uttryck i rösten, som var henne eget. »Stig upp och förgät ej hvarken din egen ställning eller dens med hvilken du talar.»

När Adolf åter slog upp ögonen, var allt ödsligt och tomt rundt omkring, och han skulle måhända betviflat det nyss slutade uppträdets verklighet, om icke den härliga musikens toner ånyo börjat höras. Hvad han sagt och gjort ville på intet sätt riktigt ordna sig för minnet. »Detta var, vid Gud, ett sällsamt äfventyr, om hvars rätta halt morgondagen skall gifva upplysning, måhända till föga båtnad för min framtid. Är Kristina verkligt hvad hon nu visade sig vara, står det ej i min förmåga att tjäna någon annan än henne; ty den misskända dygden, hvarhelst den finnes, men i synnerhet på tronen, är det ädlaste en tapper man kan värna!»

Medan Adolf sålunda samtalade med sig själf hade tvenne vagnar kört fram till trädgårdsporten. I den främsta sutto redan grefvinnan Ebba De la Gardie och grefve Tott väntande på drottningen, som befallt dem aflägsna sig och ännu

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:06:35 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/psadolf/0165.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free