- Project Runeberg -  Adolf Findling eller Tre år under drottning Kristinas regering /
166

(1892) [MARC] Author: Pehr Sparre
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapellet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

begynnande. Emellertid tycktes alla hennes bemödanden blifva fruktlösa. Adolf hade hvarken hörsel eller syn. Så högt den arma flickans förlägenhet härigenom uppdrefs, skulle den likväl blifvit dubbel, om det varit henne möjligt att se, hvad som i detta ögonblick sväfvade för hans inbillning. Ej allenast tjusningen af Kristinas ord, utan också striden om valet af framtida bestämmelse hade vikit för den åter vaknade kärleken.

Denna kärleksförstummelse plågade Bourdelot gräsligt. Förgäfves trallade han alla franska kupletter han kunde påminna sig; förgäfves slog han takten med händerna så hårdt, att några kråkor, som sökt natthärberge i de närstående träden, skriande började tumla omkring med flädermössen från Jakobs kyrktorn. När dessa försök icke ville hjälpa, tog han ett äpple och måttade åt ynglingen, men träffade i stället Fransiska.

Bourdelots oskickligt kastade äpple hade en alldeles motsatt verkan med det ormen gaf Eva i paradiset. Det senare var ett förförelse-, det förra blef ett varningsmedel. Samlande hela sin fattning steg Fransiska modigt fram, lade handen på ynglingens axel och sade: »Ursäkta att jag vågar störa edra betraktelser, men för regentens tjänst måste hvarje hänsyn vika. På drottningens höga vägnar får jag tillsäga er att komma upp på slottet i morgon middag klockan tolf och där afvakta hennes vidare befallning.»

Några minuter af häpnad förgingo innan Adolf kunde öfvertyga sig, att han ej tjusades af en synvilla. I öfvermåttet af sin hänryckning utbredde han armarna för att sluta flickan till sitt klappande hjärta, men hon undvek behändigt det tillämnade famntaget, lutade sig intill ynglingens öra och sade: »Vi äro icke utan vittnen!»

I detta ögonblick skallade ett hånskratt från den närbelägna häcken. »Hvem du än må vara, så försvara dig!» ropade Adolf och sprang med blottad värja till det ställe hvarifrån ljudet kommit; men i den mörka gången syntes ingen lefvande varelse, och blott skramlet af en bortfarande vagn besvarade hans fortsatta utmaningar.

Fransmannen, som, ganska förlåtligt, funnit den misslyckade kärleksyttringen högst roande och omöjligt kunde återhålla sitt löje, var däremot icke nyfiken på skådespelets utveckling i följande akt. Medan ynglingen lät sitt skarpa vapen genomborra grenar och löf, kröp Bourdelot helt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:06:35 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/psadolf/0167.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free