Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Portföljen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
din olycksaliga kärlekshistoria och hvad som passerat mellan drottningen och dig.»
Med oförställd uppriktighet omtalade ynglingen allt hvad som händt, och när han slutat återtog von Würtz: »För den goda saken är du förlorad, men ve dig, om du uppsåtligt skadar den! Oerfarenheten hindrar dina blickar att genomtränga drottningens ränkfulla planer, och jag önskar numera ingenting högre än att hon lät dig resa.»
»Skulle det väl vara möjligt, att jag får stanna i Sverige?»
»Tro mig, lika säkert som din dygds graf redan är bäddad bland hofvets förförelser, lika säkert blir du kvar!»
»Ni misskänner mina tänkesätt alldeles för mycket, herr öfverste!»
»Denna säkerhet bevisar, att jag ser rätt. Kärlekens låga bränner ditt hjärta utan att du vet, om föremålet som upptändt den är värdt att älskas. Höghetens glans dårar ditt efter utmärkelse törstande väsen, och hvarje dygdens skuggbild framstår som en verklighet för din sjudande inbillning. När det redan insupna giftet hunnit genomströmma dina ådror och frestelsen, lik en vampyr, utsuger förståndet, så återkalla i ditt minne, om du kan, hvad jag nu sagt.»
Vid denna skarpa varning spridde sig en stark rodnad öfver Adolfs kinder. Att misstänkas för begär efter veklig njutning eller otacksamhet uppväckte hans harm; men medvetandet kunde icke jäfva, att han högst lättsinnigt öfvergått ifrån förakt för Kristinas person till nästan låg dyrkan och därvid åsidosatt hvad han var Carl Gustaf skyldig. Ett enda ord om glömska af det framfarna hade tvingat ynglingen till ånger; nu åter upplifvade öfverstens stränga, till förakt gränsande blick blott hans stolthet. »Såsom händelserna fogat sig,» svarade han slutligen, »har jag icke mer något val. Den nya banan måste beträdas, och mitt mod skall icke svikta, hvarthän det bär. Min tillgifvenhet för kronprinsen blir alltid densamma.»
På samma tid som detta samtal stod hade Bourdelot fått inträde hos drottningen för att efter vanligheten göra sig underrättad om hennes hälsa. Med kroppen tycktes det ej hafva någon fara, men lynnet var vresigt. Mot denna åkomma kände han blott ett enda medel, nämligen skämt, och sade: »Ännu när jag skulle somna i går afton stod den löjliga kärleksförklaringen så liflig för min inbillning, att jag måste gapskratta.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
