- Project Runeberg -  Adolf Findling eller Tre år under drottning Kristinas regering /
236

(1892) [MARC] Author: Pehr Sparre
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hofcirkeln

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Min vilja får icke vara min lag.»

»Ett ord, och jag gör knäfall för drottningen, tills hon skänker mig er hand. Sedan draga vi hädan; världen är stor; tvenne älskande varelser behöfva icke mycket för att vara lyckliga.»

»Himlen bevare mig ifrån att hjälpa er till en sådan lycka! Låt tiden gå sin gång; mycket sker som man ej tror.»

»Vid allt hvad du älskar, vore det också någon annan än mig själf, besvär jag dig att förklara orsaken till din odrägliga köld. Då vi sist träffades, var jag så innerligt lycklig; ty jag trodde att de tårar du göt runno för min skull, och hoppades ofta få se dig. Men du flyr mig som en ond ande; du stöter mig ifrån dig med grym liknöjdhet; hvarigenom har jag förtjänat denna behandling?»

»Huru förtjänt denna förebråelse är, skall framtiden visa; men fordra icke, att jag blindvis trotsar ödet. Ödet är ej något tomt ord! Vi stå bägge under dess spira och måste lyda dess lagar. Hoppet är vår enda egendom, den vi böra klokt förränta. På sådant sätt skola händelserna foga sig till vår fördel, och lika väl som en slöja faller, kunna tvenne falla.»

»Hvad hör jag! Ja, du har rätt; hoppet gäckas ej. Man har sagt mig, att vissa drag i mitt ansikte, eller dylikt, vittna om så kalladt ädelt ursprung, och jag tror mig, med större skäl, kunna lämpa samma spådom på dig. Vänta vill jag gärna, vore det också en evighet, blott du lofvar, att belöningen därför skall blifva din hand.»

»Här har du henne redan i förskott, men som du ser, så tom, så tom!»

»Detta är den dyrbaraste stund i min lefnad!» hviskade Adolf och tryckte flickan mot sitt bröst. »Du kan göra med mig hvad du vill. Ljus står framtiden för min syn icke blott i ärans bländande skrud, men äfven i den husliga sällhetens blygsammare gloria.»

Vid detta ord hördes ett starkt buller. »Drottningen!» ropade Fransiska och förde Adolf, nästan med våld, genom ett litet närgränsande rum till förstugan.

Lika hastigt återvände hon sedan, hållande händerna för sina ögon. »Du må visst skämmas att dröja så länge i en kättares famn,» sade Nepomucena, som framkrupit från sitt gömställe bakom sänggardinen. »Hvarthän tror du väl denna yrsel skall leda?»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:06:35 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/psadolf/0237.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free