Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gardeskaptenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Inom den granna bordskretsen hos grefve Tott vittnade samtalets liflighet, huru glädjen steg med hvarje ny vinsort som framsattes. Det var sådana ögonblick grefven iakttog för att kungöra drottningens nådebevisningar; och hvilket parti åhöraren än måtte tillhöra, kunde han ej neka att instämma i den allmänna bifallsyttringen. »Mina herrar,» sade värden, »det är fägnesamt för en och hvar att se krigiska förtjänster ihågkommas midt under fredens lugn. Ej längesedan hade jag det nöjet att vara den förste som underrättade öfverste von Brandt om hans upphöjelse till regementschef; nu förunnas mig samma fägnad beträffande en yngre man, hvilken redan från tidiga år ägde anspråk på befordran för visad tapperhet.» Härvid blef det tyst i salen, och man såg forskande på hvarandra, med handen om glaset, ända tills talaren fortfor: »Hennes majestät har nådigst till kapten vid dess lifgarde behagat utnämna...» — nu spändes uppmärksamheten — »hofjunkaren och understallmästaren von Findling.» — »Jag får äran gratulera!» hördes en röst midt öfver bordet. »Väl förtjänt!» stammade andra på sidorna; men snart undertrycktes hvarje enskild höflighetsbetygelse af en allmän korus: »Lefve drottningen! Lefve vår stora Kristina!»
Om någon blef öfverraskad, så var det Adolf själf. Med blossande kinder och nedslagna ögon såg man honom väl resa sig ifrån stolen, för att tacka, men något redigt ljud förmådde hans läppar icke frambringa. Lyckligtvis undgick denna förlägenhet ej grefve Tott, och måltiden slutade förr än mången hade önskat.
Under det gästerna småningom aflägsnade sig, erhöll Adolf en vink, och när ingen mer fanns kvar, gick han till det innersta förmaket, där grefven väntade honom. »Jag tror, minsann,» sade han, »att ni blef riktigt förlägen öfver drottningens nåd?»
»Jag kan ej neka att det så förhöll sig,» svarade Adolf. »Hennes majestät har redan tillräckligt vedergällt mina små förtjänster. Kaptensplatserna vid gardet äro de högre familjernas fideikommiss; mången äldre man går ännu obelönad.»
»Är det någon som bör ihågkommas, skall han icke blifva glömd. Det ni fått kan ni med godt samvete mottaga. Ofelbart hade jag först i enrum låtit er veta hvad som skett, om ni ej försummat begagna tillåtelsen att på lediga stunder besöka mig, och ej genom er onaturliga tankspriddhet gifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
