- Project Runeberg -  Adolf Findling eller Tre år under drottning Kristinas regering /
273

(1892) [MARC] Author: Pehr Sparre
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dolken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för att lära sig fosterlandskärlek, och ehuru mången student som ännu ej genomgått sin halfva kurs pryddes af ett långt ned på bröstet hängande skägg, fanns i hela samlingen ej något hjärta som icke med värme slog för det gamla Sveas välgång.

Efter sångens slut tackade drottningen i de förbindligaste ordalag, hvilket framkallade nya vivatrop, då midt under dess glädjeyttringar en gäll stämma af alla krafter skrek; »Non est commodum ut homo solus sit![1]» Detta var ett alltför bittert epigram att af Kristina kunna smältas, ty hvarje påminnelse om giftermål väckte hennes harm, och hon lämnade fönstret, oaktadt den allmänna oviljan öfver anmärkaren gaf sig tillkänna genom »Vivat clarissima, magnanimissima et potentissima Christina! Pereat conviciator!»

Alla försök att upptäcka den obudne skrikaren syntes emellertid fruktlösa, och studenterna började återvända. Bland åskådarne befann sig Adolf, som deltagit i månget fackeltåg under sitt vistande vid de tyska universiteten. Början af uppträdet var således för honom en kär påminnelse om forna glada tider, men afbrottet satte hans blod i jäsning, hvarför han ej blef den siste att söka fasttaga fredsstöraren. Rösten hade hörts bakom studentringen, och då han själf stod på sidan om den, sprang han genast till den punkt hvarifrån ljudet, efter hans bedömande, utgått. Vid skenet som facklorna spridde såg han tämligen tydligt en mörk varelse ila bort genom södra slottsporten, snart försvinnande i mörkret.

Detta ökade misstanken om brottsliga afsikter, och utan att betänka hur fåfängt det skulle vara att få rätt på någon som så lätt kunde gömma sig, sprang han af alla krafter ända tills en mängd buskar hindrade honom från vidare fortkomst. Att leta sig tillbaka mot slottet blef således hela frukten af hans obetänkta ifver, hvarvid flammorna från studenternas ännu ej utsläckta facklor tjänte till rättesnöre för bedömandet om den kungliga borgens läge. Denna uträkning var ganska riktig, ty snart nog stod han på kanten af diket vid stora vägen, som med ett hopp lätt kunnat uppnås, så framt ej en midt emot planterad häck, hvars grenar ständigt hotade hans ögon, afstyrkt från försöket. Eftersinnande, antingen hindret borde trotsas eller kringgås, tyckte han sig


[1] »Det är ej godt att mannen är allena.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:06:35 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/psadolf/0274.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free