- Project Runeberg -  Adolf Findling eller Tre år under drottning Kristinas regering /
277

(1892) [MARC] Author: Pehr Sparre
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dolken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Du fruktade själf, att Fransiska skulle upptäcka vår plan.»

»Det är sant, men denna fruktan var endast en följd af kroppslig svaghet. Nu, sedan min själ är lugnad, har styrkan återkommit, och jag står färdig till ytterligare strid mot ödet. Morgondagen bestämmer min handling. Är Fransiska förnuftig, låter jag saken blifva som den är; tiden får mogna. Låter hon kärleken taga öfverhand, skola hennes läppar snart vara kallnade, och om hon redan förrådt oss på ett sätt som tillintetgör mina bemödanden, har ni själf hört huru väl min hand träffar den starka.»

»Så långt har ingen begärt att du skall drifva ditt nit
för den goda saken; ty kom ihåg, att det är öfvertygelsen,
icke brottet, som ger seger åt stora hvälfningar.»

»Hvad har jag att göra med er öfvertygelse? Ni tror måhända, att ni i mig funnit ett blindt verktyg för befordrande af spanska kronans intressen; men jag ber er lämna denna villfarelse. Jag skördar inga frukter i världslig måtto, och detta hjärta, som lärt sig att utbyta kärlekens milda känslor mot hämndens vilda hänryckning, traktar hvarken efter titlar eller guld; sådant har jag ägt och försakat. Hela mitt lif är blott en till förlåtelsens källa ledande vallfart; hvarje hinder på min väg måste öfvervinnas.»

»Hvem inplantade hos dig dessa rysliga läror?»

»Smädelser besvarar jag icke. Sof roligt, om ni kan!»

I ett af smårummen i slottets öfre våning låg Adolf ännu slumrande efter första förbandet. En patrull, som mot midnatten funnit honom sanslös på vägen, hade fört honom till denna fristad. Vid sänggafveln satt en af drottningens doktorer, gäspande med näsan högt i vädret, under det kvartermästaren Kraft vandrade tankfull mellan fönstret och dörren. Andtligen slog Adolf upp ögonen, såg sig rundt omkring, liksom han ej ägt något medvetande af sin belägenhet, och frågade: »hvad har händt? Jag känner mig matt... min vänstra sida gör ondt.»

»Ni har stött er,» svarade doktorn; »ligg stilla.»

»Det är, vid Gud, besynnerligt. Erinringar om strid och mord sväfva för min inbillning. Ni bedrar mig. Jag ville fasttaga en bof, som hotade drottningen, då kommo kvinnor emellan... Säg, var det icke så?»

»Hvad vet jag, min bäste herr von Findling? Gif er blott tillfreds, så går det väl öfver.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:38:56 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/psadolf/0278.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free