Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dolken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som bo i Tyskland och bland hvilka herr Johan ofta nog valde sig älskarinnor. Därvid blef det för aftonen. Dagen därpå gafs en stor middagsmåltid. Nu kom hon åter med annan uppvaktning; men strax efter såg jag min man smyga sig genom en mindre dörr till skänkrummet. När generalen passerade och vi skulle presentera gevär, steg jag så långt framom vakten att jag kunde hviska: ’ett ord, nådig herre, innan ni sätter er till bords!’ Riktigt blef jag hörd, och efter en fjärdedels timmes förlopp kom en adjutant för att ledsaga mig till ett litet aflägset kabinett, där generalen stod helt allena. ’Hvad vill du?’ frågade han. ’Den granna grefvinnan, som besökte er i går,’ sa’ jag, ’hade då en förklädd munk i sitt sällskap, och samma karl smög sig nyss till serveringsrummet. Nästan vid hvartannat steg tog han med handen åt fickan, liksom för att känna efter, om han tappat något. Brottet stod måladt i alla hans anletsdrag; akta er för gift!’ — ’Grefvinnan gör mig ej något ondt,’ svarade fältherren; ’men jag vill likväl vara försiktig. Där har du några guldner för ditt nit. Se efter om den misstänkte karlen är kvar och arrestera honom.’»
»Jag lydde, men bofven hade försvunnit. Måltiden var yppig, vinet rann i strömmar, och ännu sedan jag blifvit aflöst hörde jag skrålandet från dryckessalen. Så fort gamla vakten hunnit åtskiljas, gick jag åter till slottet för att fortsätta mina undersökningar. Dörrarna stodo öppna, och jag vandrade från det ena förmaket till det andra. Härunder såg jag någon smyga sig åt den sidan där skänkrummet var beläget. Min munk! tänkte jag och smög mig efter. Troligen märkte han sig vara förföljd, ty när jag kom till dörren, var denna stängd. På en omväg skyndade jag mot andra ingången, hvarvid jag ej hann längre än till trappan förrän karlen mötte mig. Ni är min fånge! ropade jag och grep honom i kragen; men med beundransvärd skicklighet kröp han ur tröjan, släppte en liten flaska, som gick i tusen stycken, och kom undan. Så fort som möjligt sprang jag till pagekammaren, för att bedja någon varna fältherren, emedan jag omöjligt vågade mig in i salen bland de förnäma. Men hvartill tjänte alla mina bemödanden? Vinet hade gjort sin verkan, och som Banér icke mer hade förståndet i behåll, gjorde giftet äfven sin. Sjuklig, tärd och dyster, hann han blott till Halberstadt, där döden slutade hans ärorika bana.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
