Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gäckande drömmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
diskanten följde basens dånande ljud, brutna eller blandade med hvarandra, genom kapellens fördjupningar. Från hvarje pelare tycktes ett eko utgå; de götiska fönstrens blyinfattade dvergrutor darrade som asplöf, hvarvid en liten kalkbit nedföll från hvalfvet och slogs till grus framför grefvens fötter. Oemotståndligt kastades nacken tillbaka och ögonen åt höjden, där de icke upptäckte någon befarad remna, blott en målad hand med tvenne utsträckta fingrar. »Hvad betyder detta!» utropade han.
»Ingenting annat än att det är här som konungarne efter kröningen mottaga sina undersåtars hyllningsed», svarade en äldre prästman, som en stund betraktat och smygt sig helt nära den nyfikne åskådaren.
»Ett besynnerligt märke, som sitter så högt och innebär så litet.»
»Ber om gunstig ursäkt. För regenterna är det en erinring om Guds straffande eller beskyddande finger, hvilken alltid hålles utsträckt öfver deras af jordiska lagar oåtkomliga hjässa.»
»Denna tydning kan äfven tillämpas på folket, jag menar i massa.»
»Visserligen, men detta har dessutom fogdar för kroppens och präster för själens upptuktelse.»
Det gifves vissa lägen under hvilka man hvarken tål andras motsägelser eller medgifvanden och endast vill umgås med egna tankar. I ett sådant befann sig grefve Tott, hvarför han, efter en artig bugning, åter gick till slottet.
På borggården stod vakten ännu kvar efter nyss slutad honnör för någon som åkt i en med tvenne rader röd- och gulklädda stånddrabanter omgifven vagn. Soldaterna älska vanligtvis icke sådana hedersbevisningar och uppsöka skyndsamt sina kära hviloställen. Denna gång tycktes de likväl vara belåtna att ha blifvit störda. Ett par äldre ibland dem pekade åt stora trappan, gnuggade händerna och talade till sina yngre kamrater, hvilka stirrade uppåt med öppna munnar. Hvem samtalet angick kunde grefven lätt gissa; men just häruti låg ett viktigt skäl att äfven få veta dess innehåll. Säker att i sin simpla morgondräkt icke genast blifva igenkänd, synnerligen då allmänna uppmärksamheten var riktad åt annat håll, tog han en omväg och stannade bakom knuten på den mindre byggning, hvari corps-de-gardet var beläget. Här hörde han tämligen tydligt sägas: »Då gick det till på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
