- Project Runeberg -  Adolf Findling eller Tre år under drottning Kristinas regering /
334

(1892) [MARC] Author: Pehr Sparre
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dominon

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Men besinna då, allernådigaste drottning, att detta torde vara den sista gång jag har den nåden att tala med er, och att jag nödvändigt måste veta till hvem den skall lämnas.»

»Det vore i sanning högst märkvärdigt, om en så lumpen sak kunde förbluffa hans katolska majestäts ambassadör. Par Dieu! Ännu är ni i Sverige och måste lyda mina befallningar.» Här höll hon inne och vände sig mot en spegel för att fästa upp håret och låta betjänterna få tid till bortgång; men knappt hade dessa kommit undan, förrän hon med låg röst återtog: »Don Antonio, doldes någon sanning i den försmädliga savojardskans romans?»

Spanioren svarade blott genom handens läggande på hjärtat.

»Nå väl! Gazul vägrade visst icke behålla de souvenirer, som Benzeraja skänkte honom. Kom ihåg,» tillade hon hviskande, »hvilken plats detta smycke nyss ägt, och låt det blifva tolken af mina känslor vid vår skilsmässa.»

»Hvar ödet bäddat krigarens graf, är svårt att säga; men eftervärlden skall bråka hjärnan med gissningar om hvilken det kunnat vara som hellre medtagit sina skatter i jordens sköte än lämnat dem åt anförvandter. Måtte himlen understödja ers majestäts högtänkta beslut, så hoppas jag att ännu en gång, i lyckligare länder, få trycka denna sköna... denna välgörande hand till mina tacksamma läppar; adieu!»

Detta var mer än Adolf kunde uthärda. Alla sköna drömmar om själsstorhet och kvinnligt värde flyktade, och han behöfde länge lyssna på dansmusiken för att ej tro sig stå i Borgholms trädgård. »Nej, nej, det är ett maskeradputs!» ropade han, stampade med foten och flög upp från stolen; men då voro de samtalande försvunna, och han hörde ej annat än mängdens meningslösa pladder.

Vid den inpromptu förfärdigade hästens upplösning hade bakdelen, eller kvartermästaren, skyndat till borggården och framdelen, det vill säga Fransiska, till sitt eget rum, där hon omklädde sig, för att genast i vanlig dräkt återvända och efterse, huru Adolf skulle slå sig ut. På återvägen måste hon passera en sal, där folk af medelklassen, som icke kunde deltaga i festen, blifvit insläppt, för att åtminstone få glädja sig åt maskernas beskådande, när dessa kommo eller gingo. Bland denna samling funnos många kvinnoansikten, som fängslade hofherrarnes blickar, mången yngling som ådrog

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:06:35 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/psadolf/0335.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free