- Project Runeberg -  Adolf Findling eller Tre år under drottning Kristinas regering /
351

(1892) [MARC] Author: Pehr Sparre
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juvelerna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

orsaken ej allenast bryta mot tacksamhetens billiga fordringar, utan äfven hölja sin välgörarinna med en skam, som han ogärna ville se falla på hennes lott. Det bästa han vågade hoppas, var möjligheten att hon afskedade hela sin närmare omgifning, samt därefter valde några få älsklingar till ressällskap.

Emellertid höll han sig innesluten på sin kammare, under föregifvande att såret ej blifvit riktigt läkt och hindrade benets fullkomliga bruk, som endast medels oafbruten stillhet kunde återvinnas. Om denna afsöndring från umgänge i några hänseenden blef nyttig, skadade den däremot i andra. Lynnet nedstämdes, själsstyrkan liksom förlamades, inbillningen målade framtiden med de svartaste färger. Flere dagar förflöto utan att Fransiska infann sig, och då hon kom, börjades vanligtvis samtalet med berättelsen om något angeläget göromål, som fordrade hennes snara återgång till drottningen. Å båda sidor måste de älskande iakttaga ett slags förställning, eller med andra ord, lämna obemärkt huruledes deras, åt kärleken helgade stunder nu voro kortare än fordom; ty hvarje förklaring kunde framkalla oangenäma upptäckter. Adolf fruktade att få höra Johannas svar, innan han själf fattat sitt beslut; Fransiska åter ville att tiden ej allenast skulle lugna honom, utan äfven låta drottningen glömma sin hotelse.

Under allt detta spelade kvartermästaren en ganska ledsam rol. Han kunde icke begripa orsaken till den besynnerliga tystlåtenhet kaptenen iakttog sedan hemkomsten från maskeradbalen. Den handräckning han lämnat syntes honom åtminstone förtjäna en tacksamhetsyttring; men snart började han inse, hur litet någon sådan borde påräknas, då till och med angelägna frågor rörande tjänsten blott besvarades med tecken af bifall eller afslag. I förargelsen häröfver vandrade han ofta till Josias Rothschnabel, som alltid mottog honom på det mest förekommande sätt och hvarken sparade öl eller komplimenter. Merendels passade det sig så, att när första kannan började nalkas sitt slut, gillet blifvit samladt, hvarefter studenterna inviterade den gamle krigsbussen på en ny. I begrepp att åtlyda en dylik kallelse hörde han en resande fråga, om härberge fanns, och igenkände rösten af sin vän guldsmeden Björn. Huru stor vedervilja han än hyste för den minsta osanning, segrade likväl nyfikenheten, och förebärande att han erhållit order om inställelse vid kompaniet,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:06:35 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/psadolf/0352.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free