Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juvelerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det dröjde ej länge förr än den ståtliga kavalkaden kom tillbaka. Redan på afstånd upptäckte han nu, huru den blifvit tillökt. Vid Kristinas sida syntes en representant af forna ärorika tider. Lika enkel i det yttre som sin konungsliga frände, galopperade kronprinsen till vänster om henne, blygsamt besvarande folkets högljudda hälsningar. »Hvilket skönt par!» suckade Adolf och lutade pannan mot handen; »hvarför skall ödet sönderrifva det band som kunnat lyckliggöra ett rike!»
När tåget svängt upp mot borgporten blef det tyst, och några bönder som skyndat från plogen för att begapa den lysande kavalkaden återvände helt makligt till sina idislande oxar. Människorna äro ett underligt släkte, tänkte Adolf: sedan de med myrans ihärdighet upprest dessa prunkande stenmassor, där ett ringa antal afgör det helas öde, gå de stillatigande till sina låga kojor och hvardagliga sysslor, för att invänta beslutet om de bidrag, som under ytterligare arbete skola samlas, eller kallelsen att lämna hvarje kärt föremål och trotsa döden på slagfältet, ofta nog för en ministers blotta infall.
Ännu var högtidligheten dock icke slut; eftermiddagen skulle förhärligas genom tornerspel, där blott ett utkoradt mindre antal fick tillträde som täflare. Resten eller, tydligare taladt, den icke förnäma hofpersonalen måste låta sig nöja att blifva åskådare på afstånd. Denna omständighet, i det hela taget utan särdeles betydelse, gjorde likväl intryck på Adolf, hvars bana vid hofvet börjat med ett sådant upptåg och nu efter all sannolikhet snart slutades. Pukornas och trumpeternas ljud förekom honom väl som en hånande afskedsmusik; men det är endast första steget som kostar och oaktadt den sårade egenkärlekens invändningar smög han sig till grefve Totts rum, hvars fönster låg gent emot stridsbanan. Här såg han ungefärligen samma riddersmän, som för några år tillbaka ville frånrycka honom segern, uppträda till täflan om priset, hvilket skulle utdelas af drottningen i egen hög person. Emellertid kunde hvarken majestätets eller de främmande ministrarnes närvaro elda kämparnes ifver; man svängde vapnen, efter det borde så ske, men allt tycktes erinra om att Kristina var en nedgående sol, som ej längre ägde lifgifvande kraft i sina matta strålar. Under bättre egna förhållanden hade Adolf måhända skrattat åt hela tillställningen; nu åter, ökade den blott hans dystra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
